Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmarknad

John Mellkvist kämpar mot ålderismen

PR-konsulten John Mellkvist är starkt kritisk mot ålderismen på arbetsmarknaden och har engagerat sig i att förbättra attityderna, bland annat genom en nyutkommen bok.
– Värst ålderism utövas sannolikt av min egen generation, säger han.
Anita Täpp Publicerad
John Mellkvist
Ålder handlar inte bara om diskriminering och äldrefrågor utan om hela livet, enligt John Mellkvist. Foto: Jenny Hammar

För några år sedan, strax efter att PR-konsulten och framtidsspanaren John Mellkvist fyllt 40, blev han djupt engagerad i att minska ålderism, alltså åldersfördomar.

– Det är ett spännande ämne som har många dimensioner. Och jag fick en insikt om att ämnet ålder inte bara handlar om diskriminering och äldrefrågor utan att det är så mycket större, att det faktiskt handlar om hela livet. Och då också om att yngre blir klappade på huvudet och inte tas på allvar, säger han.

Sedan dess har John Mellkvist följt debatten och forskningen på området och också delat mycket information och tyckt till i sociala medier. Under drygt ett par år deltog han också i den statliga utredningen Delegationen för senior arbetskraft, som lämnade sitt slutbetänkande till regeringen i höstas.

Läs mer: Pension vid 65 stark norm

Han har nu även gett ut en bok om ålderism.

De åldersfördomar som finns i samhället bör vi alla försöka bekämpa, menar han.

– Ingen kommer ifrån sin ålder så det här är något som vi alla påverkas av. Och när du utsätter andra för ålderism i dag, gör du det även mot dig själv i framtiden, säger John Mellkvist.

Han konstaterar också att hans egen generation troligtvis är värst när det gäller åldersfördomar. Det handlar både om okunskap och rädsla.

– I min åldersgrupp är vi som mest rädda för att bli äldre. Vi har liksom fortfarande en fot i ungdomen och en i ålderdomen, dit vi är på väg. Och många är då lite rädda för att möta sitt äldre jag.

Läs mer: De fortsatte jobba efter 65

John Mellkvist menar också att ålderism är en orsak till att många inte vågar flytta på sig i arbetslivet. Även om man i medelåldern kan känna att man skulle må bra av att byta jobb är det många som inte ens vågar försöka därför att man bedömer sig vara rätt chanslös i en rekryteringsprocess.

Det har också flera studier visat att man kan ha fog för. Exempelvis visade en svensk undersökning, som publicerades 2017, där 6 000 påhittade ansökningar med slumpmässig ålderinformation skickade ut till arbetsgivare som utlyst lediga tjänster, att chansen att få svar från arbetsgivaren kraftigt minskade redan för den som var i 40-års åldern.

– Det här visar att vi alla behöver ändra vår bild av karriären. Jag träffar så många 60-plussare som känner större energi och vilja att fortsätta arbeta nu än när de var hälften så gamla. Tyvärr är många fortfarande kvar i bilden av att vi studerar i början av livet, arbetar i mitten och återhämtar oss när vi blir äldre.

– Jag menar att utbildning, fortbildning, arbete och återhämtning måste ses som parallella spår genom hela livet. Det ger oss så många fler möjligheter.

Vad är det viktigaste budskapet i din bok?
– Att det aldrig är för sent. Alla har naturligtvis olika förutsättningar för att jobba och vara aktiva längre. Men i boken lyfter jag fram människor som har fortsatt vara aktiva i arbetslivet långt upp i åren därför att vi behöver sådana inspirerande exempel.

– Det behövs som en motvikt till de många skeva attityder till ålder som finns. Attityder som gör att vi kan känna oss för unga eller för gamla och inte inser den potential vi har i vår nuvarande ålder.

Enligt John Mellkvist behöver hela arbetsmarknaden bli mer åldersmedveten, i allt från rekrytering till kompetensutveckling.

– Vi pratar mycket om vikten av mångfald vilket är bra. Men då är åldern ofta bortglömd, trots att det är den mest centrala frågan eftersom den inkluderar precis alla. Dessutom ger en mix av åldersgrupper fler perspektiv och därför bättre förutsättningar för ett mer innovativt arbetsklimat.

– Vi mår och fungerar bäst när människor i olika åldrar möts, inspireras och lär av varandra.

John Mellkvist framhåller också att inte minst marknadsledande företag behöver gå i bräschen när det gäller att ha åldersblandade anställda.

– När ett företag som Ericsson 2006 erbjöd tusen anställda över 35 att sluta med avgångsvederlag och hjälp att hitta nya jobb så skickar det en tydlig signal till andra företag som har ögonen på dem. En signal om att man är passé vid 35. Det skapar rädsla och bejakar inte erfarenhet, säger han.

Han refererar även till en undersökning gjord av Linkedin enligt vilken en tredjedel av HR-personal och rekryterare ansåg att man tillhör äldre arbetskraft redan efter 40 års ålder.  Det samtidigt som samma personer ansåg att äldre arbetskraft var bättre när det gällde åtta av fjorton undersökta kriterier, så kallade ”soft skills”. Alltså färdigheter och kvaliteter som inte är kopplade till den specifika yrkesrollen, som tålamod och helikopterperspektiv.

Så bekämpas ålderism

Det kan du själv göra:   

  • Se till att synliggöra varandra på jobbet. Lyft fram äldre och yngre individers talang och prestationer för att visa att personen värdesätts.
  • Motverka ”korridorålderism”, som att förlöjliga någon som jobbar efter 65, genom att inte haka på det eller säga ifrån med humor och självförtroende. Eller ta upp det med chefen och förklara att den här attityden skapar otrygghet.
  • Prata aldrig nedsättande om dig själv, som att skämtsamt säga ”men jag är ju bara en gammal gubbe”. Det gör större skada än man kan tro både mot dig själv och kollegorna eftersom det signalerar att äldre inte har något värde.
  • Våga be varandra, yngre eller äldre, om råd. Om olika generationer talar med varandra kommer ni också närmare, och värdesätter, varandra mer.
  • Som arbetsledare kan du försöka få yngre och äldre att rotera i arbetsgrupper så att generationerna tvingas möta varandra. Det skapar både nya tankebanor och en bra kultur på arbetsplatsen.

Det kan facket göra:

  • Fortsätt lyfta frågan och informera om sambandet mellan ålderism och åldersdiskriminering, därför att fler behöver kunna ha ett längre arbetsliv, både för sin egen och samhällsekonomins skull.

Det kan arbetsgivaren göra:

  • Vara tydlig med att talanger i alla åldrar är välkomna att söka jobbet vid rekrytering.
  • Visa i handling att företaget satsar på hela personalen, oavsett ålder, när det gäller kompetensutveckling.
  • Kommunicera om problemet med ålderism inom organisationen. Utgå från att det inte är en icke-fråga utan något som alla i något skede tänker på. Att ämnet är viktigt och att många tänker på det och att man därför behöver skapa ett öppet klimat där alla vågar prata om problemet. Då blir det också betydligt enklare att hantera.

John Mellkvist

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmarknad

”Jag är trött på att bli uppsagd” – spelutvecklaren som vill lämna dataspelsbranschen

Efter decennier av tillväxt i dataspelsbranschen har kurvan vänt. Många sägs upp och i regel innebär det utköp. ”Jag är trött på att bli uppsagd och vill lämna branschen”, säger Arend Stührmann, uppsagd för fjärde gången.
Sandra Lund Publicerad 22 januari 2026, kl 06:01
Arend Stührmann står mot en grå vägg och blickar in i kameran. Han bär svarta glasögon och svarta kläder, och ser allvarlig ut.
Arend Stührmann har arbetat i dataspelsbranschen i över 15 år och i flera länder. Efter upprepade utköp vill han nu stanna i Sverige – men överväger att lämna branschen. Foto: Åke Ericson

Arend Stührmann må vara född i Tyskland, men under sin 15 år långa karriär inom dataspelsbranschen har han jobbat på företag i Australien, på Island, i Kanada, Storbritannien, Tyskland flera gånger och sedan snart 4 år i Sverige.

– Jag är trött på att flytta för att få jobb. Vi har köpt bostadsrätt, jag och min fru har svenska vänner utanför jobbet och Sverige är en bra plats att leva på. Men jag är också trött på att bli uppsagd.

Ett tag skolade han om sig till snickare för en mer stabil tillvaro. Men han hade också fyllt 40, och att då komma in som ny byggnadsarbetare blev för tungt.

Det är inget unikt att flytta runt i världen för den som jobbar med att utveckla dataspel. Inte heller att bli utköpt. 

Det är så det går till, även i Sverige där vi egentligen har ett system med lagar och kollektivavtal som ska reglera hur uppsägningar vid arbetsbrist går till.

Utköpt för andra gången 

Arend Stührmann har lärt sig den svenska modellen, i alla fall teoretiskt.

Från dag ett i Sverige gick han med i facket. Han säger sig ha med det hemifrån, han har fortfarande farfaderns stämpelböcker med klistermärken från förtroendeuppdrag i tyska IG Metall.

I början av året var det dags igen. 

Han blev utköpt av den franska speljätten Ubisoft. Det blev därmed andra gången han blev utköpt på grund av arbetsbrist i Sverige.

Välfärd lockar många i dataspelsvärlden

Han får nu ersättning från a-kassan och går utbildningen som Arbetsförmedlingen anvisat till.

– Men många unga och människor från andra länder står helt utan sådant. Stockholm lockar många i dataspelsvärlden, flera bra studior finns här. Liksom välfärdssystemet. Men få känner till att arbetsmarknaden inte är en del av det, att man själv måste sätta sig in i den.

Ständig tillväxt sedan 1990-talet, peak under pandemin och evigt inflöde av unga från hela världen som vill jobba med dataspel, gör att sådant som anställningsvillkor och arbetsmiljö inte alltid är prio ett, enligt Arend Stührmann.

Nu har det mattats av.

 

 

Arend Stührmann i lång svart läderrock promenerar ut ur bild. I bakgrunden syns en tegelvägg med stora fönster.
Arend Stührmann har jobbat i dataspelsföretag i hela världen, och mönstret med att bli uppsagd när produkten är klar är globalt. Nu vill han stanna i Sverige. Foto: Åke Ericson

Det är inte helt lätt att exakt veta hur branschen mår i Sverige. Svängningarna syns inte alltid i offentlig statistik.

Enligt statistik över varsel inom yrkeskoder 61 och 62 ”databehandlingsverksamhet”, som Kollega begärt ut från Arbetsförmedlingen, varslades 1 515 personer fram till och med oktober i år. Det är färre än de senaste två åren.

Utköp döljer krisen i statistiken över uppsägningar

Men varslen säger inte mycket, just eftersom de flesta blir utköpta. Då syns man inte i statistiken, utan det blir en uppgörelse mellan anställd och arbetsgivare.

På Arend Stührmanns studio blev till exempel en femtedel utköpta tillsammans med honom. Och Ubisoft där han jobbade är inte det enda spelbolag som gjort sig av med folk i år.

– Jag förstår varför företag gör så här, de bedriver inte välgörenhet. Om pengarna inte räcker, räcker de inte. Egentligen tror jag att spelbranschen normaliseras nu när det gäller efterfrågan. Pandemin var ett undantag, säger Arend Stührmann.

Så han blev inte förvånad när ”head of studio” närvarade vid stormötet där i början av året. Det som brukar sägas sades: ”Ekonomin går inte så bra”, ”många utmaningar”, ”finns ingen annan lösning”, ”vi måste tyvärr säga upp”.

Samma dag fick Arend Stührmann veta att han blev av med jobbet.

– De vill ofta behålla de yngre. Vi äldre med mer erfarenhet är också ofta dyrare.

 

Kollektivavtal fanns inte, men Arend Stührmann och en kollega är fackligt förtroendevalda. De agerade ändå. Gick igenom kollegors utköpsavtal och fick gehör för förbättringar som längre uppsägningstid med lön, tjänstepension som arbetsbefriade, med mera.

Kan man säga nej till att bli utköpt?

– Ja, men då får du räkna med att det kan leda till något sämre. Skriver man under har man ju en garanti. Jag har också sett andra företag än just Ubisoft som utnyttjar den osäkerheten.