Vi beger oss till Kankberget, fyra mil nordväst om Skellefteå. Ulf Andersson ska ledsaga oss ner i guldgruvan. Säkerheten är avgörande. Vi får prova ut hjälm med pannlampa och spänna fast ett hölster med en syrgasmask runt höfterna. Den ska kunna ge andningsluft i 15 minuter. Vi hänger även en spårningssändare runt halsen. Vi sätter oss i Ulfs vita pick-up och kör via det gamla dagbrottet in i gruvans mörker. Lutningen är brant, längst ner på 553 meters djup ska vi. Kankberg är den näst minsta av Bolidens gruvor och guldbrytningen där började för sju år sedan.

Billyktornas ljuskäglor följer kablarna i taket med el, luft och vatten. Ulf har kommunikationsradion på för att ha koll på var malmtransporterna befinner sig, så att vi inte ska vara i vägen när de fullastade ekipagen kommer dundrande. Snart möter vi en. Vi kör in på en avtagsväg. Den passerar oss i full fart.

– Malmtransporterna går i skytteltrafik från tidigt på morgonen till midnatt. 30 ton väger lasten och tre gram guld per ton malm får man ut. Ungefär ett ton guld om året ger Kankbergsgruvan, säger han.

Det slår lock för öronen när vi rullar ner i gruvgångens beckmörker och det är bara vid räddningskamrarna som vi passerar med jämna mellanrum, som det lyser. Det är dit vi måste ta oss om det skulle rasa eller börja brinna eller om luften skulle ta slut, eller vad som nu skulle kunna hända. Där inne ska det finnas syre så att det räcker för åtta personer i åtta timmar. De ska även vara utrustade med en kortlek.

– Om vi skulle behöva ta oss dit och pannlampan inte skulle fungera ska du hålla handen mot gruvväggen när du går och då ska du hinna fram innan syret i masken ta slut, säger Ulf.

Längst in i slutet av gången hittar vi skrotaren Robert Strandberg. Han rensar upp det som ska bli en infart till nästa brytrum. På 90-talet skrotade han för hand med järnspett men nu sitter han inuti en skrotare. Den ser ut som en traktor med en lång arm med ett meterlångt spett längst fram. Tillverkare är Skellefteåföretaget Jama.

Oväsendet är bedövande från det envetet hackande spettet, som får hela skrotaren att rycka och skaka. Det rasslar ner stenflisor och ryker damm. Vibrationerna är kraftiga. Robert har åtta stötdämpare i hytten. 45 minuter tar det honom att skrota rent det här utrymmet. För att komma åt guldmalmen spränger man sig fram och efter varje sprängning måste de stenar som riskerar att lossna rensas undan så att ingen får dem på sig.

– Men det gäller att inte överskrota för då kan man slå loss bitar som inte var lösa från början och då holkas för mycket av bergväggen ur. Det tar längre tid och blir osäkrare, säger han.

Han lyssnar efter lösa bitar medan han skrotar och han avsynar berget med starka strålkastare.

Ett annat tillverkningsföretag på orten som har vuxit fram tack vare ett samarbete med Boliden är Brokk som gör rivningsrobotar. Företaget startade 1976 när de utvecklade en rivningsrobot till Bolidens smältverk i Skelleftehamn, där två arbetslag gick i skift för att bila loss slagg för hand i den varma och dammande blyugnen.

Samarbetet mellan Brokk och Boliden fortsätter nu med en robot som ska kunna utföra Robert Sandbergs jobb. Genom att filma berget med 3D teknik fäst på en fjärrstyrd robotskrotare kan avsyningsarbetet och manövreringen av skrotaren göras från en plats ovan jord. Brokk och Boliden har just provkört en prototyp av den fjärrstyrda skrotaren.

Roberts kollega Fredrik Lindström kommer farande i mörkret för att hämta honom. De pratar om 3D-skrotaren.

– Fick de fason på ljudet? undrar Fredrik Lindström.

De är eniga om att det är svårt att skrota utan att höra bergets klang, känna vibrationerna och se sprickor och stenblock på plats. Säkerheten hänger på att man får loss det som sitter löst men enligt deras bedömning är risken snarare att man överskrotar med en fjärrstyrd robot.

Vi far upp mot ljuset igen. Grunden till Bolidens verksamhet är malmbrytningen, som har varit igång i snart hundra år. 1924 grundades företaget. 2018 var omsättningen drygt 52 miljarder kronor. Det är inte svårt att förstå vilken inverkan det har och har haft på Skellefteås företagande. Många samarbetspartners, underleverantörer och underleverantörer till underleverantörer tjänar sitt levebröd genom gruvföretaget och de allra flesta finns här på orten.

I kontoret, med utsikt över det gula 20-talshuset i trä som var bolagets huvudkontor, träffar vi Peter Burman. Han sitter som spindeln i nätet för Bolidens utvecklingsprojekt. Att företagets verksamhet är grunden till Skellefteåföretagarnas utveckling råder ingen tvekan om. Han minns en konferens för underleverantörerna för några år sedan.

– Jag tyckte det var anmärkningsvärt att så många som 92 av de 96 inbjudna underleverantörerna kom till mötet. Då förstod jag hur viktigt Boliden var för dem.

Han menar dock att det även finns andra orsaker till Skellefteås vitala företagaranda och pekar på likheterna mellan hemstaden och det småländska entreprenörs-Meckat Gnosjö.

Vi behöver tekniker, inköpare och en receptionist, dessutom börjar vi få ont om plats

– Från början var de flesta här fattiga jordbrukare med magra jordar, som inte gav tillräckligt med föda. För att överleva tvingades de vara kreativa och hitta på andra lösningar vid sidan av jordbruket. Dessutom har frikyrkorna och nykterhetsförbunden ett stort inflytande på bygden. De frireligiösa samfunden är ett av de nätverk som fortfarande binder samman företagen, menar Peter Burman.

Den ständiga strävan efter förbättring och utveckling – det är en viktig förutsättning såväl för de små och medelstora företagens, som för Bolidens fortlevnad.

– Vi gör inga anspråk på patent och rättigheter. Våra partners kan ofta göra affärer på det de utvecklar i samarbete med oss. När vi får frågan om varför Boliden ska ge bort sin spetsteknik säger vi bara att vi får springa fortare, säger Peter Burman.

Gruvnäringen är riskfylld och i utvecklingssammanhang är säkerhetsfrågan en grundpelare. Det pratas mycket om automatisering men det är inte enbart för att öka säkerheten. Man vill ju också öka lönsamheten.

– På sikt kommer man att behöva bryta större kvantiteter malm för att kompensera för lägre koncentrationer av metall. Vi kommer att behöva gå djupare och det kommer att bli svårare, säger han.

Ju färre människor som befinner sig i gruvorna desto säkrare. Brokks fjärrstyrda skrotningsrobot skulle göra så att skrotarna Robert Strandberg och Fredrik Lindström inte behövde befinna sig i den utsatta miljön längst framme i de nysprängda gruvgångarna.

Arbetsmiljön är en viktig facklig fråga men det finns en kluvenhet, eftersom det samtidigt finns en rädsla för att arbetstillfällen kommer att gå förlorade. Peter Burman menar att arbetsinnehållet kommer att förändras.

– Jag ser en framtid där mer av det arbete som utförs i gruvorna utförs av fjärrstyrda maskiner men det kommer att pågå verksamhet i gruvorna med processövervakning och med att serva maskiner och pumpstationer, säger Peter Burman.

Enligt Peter Burman på Boliden finns det stora likheter mellan Skellefteås vitala företagaranda och det småländska entreprenörs-Meckat Gnosjös. Även förutsättningarna är liknande.

Han tycker att det är viktigt att engagera gruvarbetarna i förändringsarbetet. Ett led i den utvecklingen är gruvans trådlösa nätverk som togs i bruk för sju år sedan och de 160 läsplattor med appar för bland annat ritningar av maskiner som just har börjat användas.

Även på Brokk har utveckling varit nödvändig men inte av säkerhetsskäl utan för företagets överlevnad. När företaget startade var det de enda tillverkarna av rivningsrobotar. Nu finns det konkurrenter. Globaliseringen har både tvingat fram och möjliggjort en expansion.

Erika Stenmark är klubbordförande på Brokk och har jobbat här i 19 år. När hon började var de 40 personer och tre dotterbolag. Nu är de 100 anställda och det finns 17 dotterbolag i Europa, Asien, Australien, Mellanöstern och i USA.

– Stämningen är fortfarande som på det lilla garageföretaget vi en gång var. Det är fantastiska kollegor och folk stannar kvar. Gemenskapen är viktig, säger Erika Stenmark.

De största förändringarna har företaget nu gjort men det har drabbats av växtvärk.

– Vi håller fortfarande på att anställa. Vi behöver några tekniker, inköpare och en receptionist. Dessutom börjar vi få ont om plats, trots att vi just har byggt ut. Helst vill vi sitta tillsammans för gemenskapen är viktig. Men industrilokaler och mark att bygga på är det ont om, i varje fall här i Hedensbyns industriområde, där många av våra samarbetspartners finns, säger hon.

Platschefen Staffan Larsson och Unionens klubbordförande Erika Stenmark på Brokk.

Hon rör sig snabbt mellan rummen. Vi går in i den nybyggda matsalen som ligger mellan två hus. På den högsta väggen hänger en målning av dvärgen Brokk som har gett namn åt rivningsrobotarna. Han var den fornnordiska guden Tors smed. Erika går med raska kliv ut i verkstaden.

– Det är inte så att vi springer snabbare, vi jobbar smartare, säger hon, och platschefen Staffan Larsson, som har slutit upp, instämmer.

– Brokks utvecklingsresa började för sex år sedan med hjälp av Produktionslyftet. Nu har vi ökat produktiviteten med 50 procent och tillverkningsvolymen med 67 procent och vi har mer än halverat ledtiderna, berättar han.

– Detta var någonting som vi måste göra för att säkra våra jobb. Nu är de tryggade för tillfället men vi måste hela tiden förbättra oss, säger Erika Stenmark.

– Därför är det viktigt att utnyttja den kreativitet som finns här. Både för att den är en viktig resurs men även för att öka delaktigheten, säger Staffan Larsson.

Varje fredag samlas alla på förmiddagsfika. Då redovisas genomförda förbättringar.

– När en grupp har nått ett delmål firar vi. Det är viktigt för att bevara arbetsglädjen. Förra veckans förbättring stod elektrikerna för. De hade fixat lutning på en bänk så att inte grejer staplas på hög, säger han.

Vi går in i montaget, det är måndag och lunchtid och i bakgrunden ylar på svag volym Eilert Pilarm, falskt och innerligt Elvisdängan Heart Break Hotel. På fredagseftermiddagarna sjunger han starkare.

”Det finns en speciell Brokkanda – alla är hjälpsamma och många har varit här länge”, säger konstruktören Lina Åström.

Montörerna har själva skapat sina flöden, alltså den ordning som de sätter ihop robotarna. Arbetet är i stort sett uppdelat så att en grupp sätter ihop en modell av de gullackerade spindellika robotarna. På en nästan färdigmonterad robot slår två montörer på hjulen med slägga. Runt roboten är verktygen prydligt upphängda på ställ och skruvar och muttrar ligger på plats i märkta plastlådor.

Det är inte bara utrymme det är ont om, att rekrytera är inte det lättaste. En av de senast anställda är konstruktören Lina Åström. Hon är uppvuxen här men flyttade söder ut för 14 år sedan för att utbilda sig. Efter det jobbade hon på Scania i Södertälje. För snart tre år sedan kom hon tillbaka. Först jobbade hon i sin pappas företag, bara 60 meter härifrån. Han är underleverantör till Brokk och det var han som såg annonsen på jobbet, som hon sökte och fick.

– Det finns en speciell Brokkanda – alla är hjälpsamma, många har varit här länge och det finns en trygghet i att kunna namnen på dem som man jobbar med. Dessutom gillar jag att arbeta med hela maskinen inte bara en delkomponent. Jag tror att jag kommer att stanna länge, eftersom det är just här jag vill vara, säger Lina Åström.

Läs mer: Låglöneländer inget hot mot svensk industri

Hur ska det gå för Skellefteå framöver? Ett rejält tillskott är den gigantiska bilbatterifabriken Northvolt som har börjat byggas öster om staden, på ett område som motsvarar 300 fotbollsplaner, 200 hektar. Den ska vara klar redan i slutet av år 2020 och kommer att ge 3 000 nya jobb om det går enligt planerna. Med alla kringtjänster räknar man med runt 10 000 nya arbetstillfällen.

Redan nu behöver 1 000 byggjobbare någonstans att bo. Kommunen planerar för 1 500 nya bostäder de närmaste fem åren. Den billiga elen från det kommunala elbolaget Skellefteåkraft och möjligheten att på sikt kunna börja bryta, kobolt och magnesium, var det som lockade företaget till staden.