Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev?
Då kan du anmäla dig via länken så får du alla Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg - varje vecka.
Fiffigt va?
Höga krav gör att barn till invandrare lyckas
Höga förväntningar från familjen, stöd från offentliga tjänstemän och smarta yrkesval. Det är tre faktorer som gör att barn till migranter lyckas på arbetsmarknaden.
Flera studier har visat att andra generationens invandrare har en tuffare arbetsmarknad än barn till infödda. De tjänar mindre, är oftare arbetslösa och har mer sällan ett yrke som motsvarar deras utbildningsnivå. De utsätts dessutom för diskriminering, särskilt vid rekryteringar.
Men i en ny avhandling från Högskolan i Gävle har forskaren Pinar Aslan studerat barn till migranter som det har gått bra för. Hon ville ta reda på vad det var som gjorde att de hade lyckats – trots att deras förutsättningar var sämre.
Avhandlingen visar att det fanns flera faktorer som påverkade. En var familjen.
– Familjen var en nyckelresurs, främst genom att den formade deras ambitioner. De såg föräldrarna som en inspirationskälla: om de hade lyckats, trots språksvårigheter, trots att de kom till ett främmande land, skulle de också lyckas. Andra, som hade föräldrar som var exkluderade på arbetsmarknaden, såg det som en revansch: ”Jag måste visa att deras flykt inte var förgäves.” Barnen upplevde en påtaglig press och hade väldigt höga förväntningar på sig, föräldrarna ansåg att det var självklart att deras barn skulle lyckas eftersom de haft så bra förutsättningar, säger Pinar Aslan.
Men höga krav hemifrån räcker inte. Enligt Pinar Aslan var ytterligare en avgörande faktor stöd från offentliga tjänstemän under uppväxten och vid inträdet på arbetsmarknaden.
– De här individerna hade haft turen att stöta på människor som hade visat dem vägen. För många handlade det om offentliga tjänstemän som lärare, socialarbetare och arbetsförmedlare som hade stöttat och visat samhörighet. Det ökade deras motivation och handlingskraft. Det är en sak att höra från sina föräldrar att man kan lyckas – vad vet de om den världen? – och en annan att höra det från en tjänsteman. När de säger att det är möjligt går det att tro på det.
För att lyckas på arbetsmarknaden hade Pinar Aslans intervjupersoner dessutom hittat strategier för att hantera diskriminering på arbetsmarknaden.
– De uppfattade arbetsmarknaden som svår att komma in på och att den egna etiska bakgrunden skulle vara ett hinder, baserat på egna erfarenheter och vad de hade hört av andra. Några sökte sig till etniskt profilerade yrken. Det är yrken där det är en fördel att exempelvis kunna ett annat språk, som inom socialtjänsten. Det handlade mer om att kompensera för nackdelen det innebär att ha en annan etnisk bakgrund än att det var deras drömjobb. Andra tog den hårda vägen och sökte sig till branscher med hård konkurrens. De hade andra strategier, exempelvis att börja på en lägre position där de egentligen inte ville vara och genom hårt arbete kämpa sig uppåt.
Pinar Aslan betonar de offentliga tjänstemännens viktiga roll för hennes intervjupersoner. Hon hyser en farhåga att framtidens barn till migranter inte kommer att få samma stöd.
– Vi vet att offentliga tjänstemän får allt tuffare arbetsvillkor. Kommer det att finnas möjlighet för dem att fortsätta stötta och ge kvalificerat stöd? Många av dem tvingas släcka bränder i stället för att ägna sig åt förebyggande arbete, trots att det är nyckeln.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
”Jag är trött på att bli uppsagd” – spelutvecklaren som vill lämna dataspelsbranschen
Efter decennier av tillväxt i dataspelsbranschen har kurvan vänt. Många sägs upp och i regel innebär det utköp. ”Jag är trött på att bli uppsagd och vill lämna branschen”, säger Arend Stührmann, uppsagd för fjärde gången.
Arend Stührmann må vara född i Tyskland, men under sin 15 år långa karriär inom dataspelsbranschen har han jobbat på företag i Australien, på Island, i Kanada, Storbritannien, Tyskland flera gånger och sedan snart 4 år i Sverige.
– Jag är trött på att flytta för att få jobb. Vi har köpt bostadsrätt, jag och min fru har svenska vänner utanför jobbet och Sverige är en bra plats att leva på. Men jag är också trött på att bli uppsagd.
Ett tag skolade han om sig till snickare för en mer stabil tillvaro. Men han hade också fyllt 40, och att då komma in som ny byggnadsarbetare blev för tungt.
Det är inget unikt att flytta runt i världen för den som jobbar med att utveckla dataspel. Inte heller att bli utköpt.
Det är så det går till, även i Sverige där vi egentligen har ett system med lagar och kollektivavtal som ska reglera hur uppsägningar vid arbetsbrist går till.
Utköpt för andra gången
Arend Stührmann har lärt sig den svenska modellen, i alla fall teoretiskt.
Från dag ett i Sverige gick han med i facket. Han säger sig ha med det hemifrån, han har fortfarande farfaderns stämpelböcker med klistermärken från förtroendeuppdrag i tyska IG Metall.
I början av året var det dags igen.
Han blev utköpt av den franska speljätten Ubisoft. Det blev därmed andra gången han blev utköpt på grund av arbetsbrist i Sverige.
”Välfärd lockar många i dataspelsvärlden”
Han får nu ersättning från a-kassan och går utbildningen som Arbetsförmedlingen anvisat till.
– Men många unga och människor från andra länder står helt utan sådant. Stockholm lockar många i dataspelsvärlden, flera bra studior finns här. Liksom välfärdssystemet. Men få känner till att arbetsmarknaden inte är en del av det, att man själv måste sätta sig in i den.
Ständig tillväxt sedan 1990-talet, peak under pandemin och evigt inflöde av unga från hela världen som vill jobba med dataspel, gör att sådant som anställningsvillkor och arbetsmiljö inte alltid är prio ett, enligt Arend Stührmann.
Nu har det mattats av.
Det är inte helt lätt att exakt veta hur branschen mår i Sverige. Svängningarna syns inte alltid i offentlig statistik.
Enligt statistik över varsel inom yrkeskoder 61 och 62 ”databehandlingsverksamhet”, som Kollega begärt ut från Arbetsförmedlingen, varslades 1 515 personer fram till och med oktober i år. Det är färre än de senaste två åren.
Utköp döljer krisen i statistiken över uppsägningar
Men varslen säger inte mycket, just eftersom de flesta blir utköpta. Då syns man inte i statistiken, utan det blir en uppgörelse mellan anställd och arbetsgivare.
På Arend Stührmanns studio blev till exempel en femtedel utköpta tillsammans med honom. Och Ubisoft där han jobbade är inte det enda spelbolag som gjort sig av med folk i år.
– Jag förstår varför företag gör så här, de bedriver inte välgörenhet. Om pengarna inte räcker, räcker de inte. Egentligen tror jag att spelbranschen normaliseras nu när det gäller efterfrågan. Pandemin var ett undantag, säger Arend Stührmann.
Så han blev inte förvånad när ”head of studio” närvarade vid stormötet där i början av året. Det som brukar sägas sades: ”Ekonomin går inte så bra”, ”många utmaningar”, ”finns ingen annan lösning”, ”vi måste tyvärr säga upp”.
Samma dag fick Arend Stührmann veta att han blev av med jobbet.
– De vill ofta behålla de yngre. Vi äldre med mer erfarenhet är också ofta dyrare.
Kollektivavtal fanns inte, men Arend Stührmann och en kollega är fackligt förtroendevalda. De agerade ändå. Gick igenom kollegors utköpsavtal och fick gehör för förbättringar som längre uppsägningstid med lön, tjänstepension som arbetsbefriade, med mera.
Kan man säga nej till att bli utköpt?
– Ja, men då får du räkna med att det kan leda till något sämre. Skriver man under har man ju en garanti. Jag har också sett andra företag än just Ubisoft som utnyttjar den osäkerheten.
