Livet har sannerligen inte alltid varit en dans på rosor för Christina Bundy, men hon har aldrig behövt bekymra sig för jobb tidigare. Hon har tvärtom blivit headhuntad, jagad och uppvaktad av arbetsgivare som velat ha just henne som anställd.
På sitt senaste jobb var hon chef. Tills hon inte var det längre. Efter en omorganisation för snart två år sedan, stod hon utan jobb för första gången i sitt drygt 30-åriga arbetsliv.
– I början var det inget problem, jag hade inkomstförsäkring från Unionen så jag klarade mig bra. Men sedan tog den slut.
I samma veva dog Christina Bundys storebror och hon fick ärva lite pengar. Tack vare arvet kunde hon hanka sig fram ett tag till.
– Jag fick sälja min lägenhet, det blev alldeles för dyrt att bo kvar när räntorna gick upp. Elen gick upp, matpriserna också, allt blev dyrare och där stod jag, fortfarande utan jobb.
Skulderna hopade sig snabbt. Christina Bundy, hade aldrig stått i bostadskö, men lyckades ändå få tag i en hyreslägenhet i en av Stockholms förorter. Men hyran är en dryg tusenlapp mer än vad hon nu får ut i aktivitetsstöd från Försäkringskassan, trots att hon får högsta ersättningen. Hennes konton är tömda, nu måste hon flytta igen.
Byter till mindre lägenhet - för att få ner kostnaden
– Jag byter till en mindre lägenhet nu för att få ner boendekostnaden. Men det kommer ju inte att räcka. Jag står på ruinens brant. Snart behöver jag sälja bilen också, den representerar frihet för mig, men bilen är det enda jag har kvar som är värt något. Men vad ska jag göra sen? OnlyFans? På riktigt, vad ska man göra?
Det där med OnlyFans, en digital plattform där vuxna kan sälja och köpa innehåll, kan lätt uppfattas som ett skämt, men hon förklarar att det är det inte. Hon har allvarligt övervägt det som ett alternativ.
– Kontorschefen som blev utvikningsbrud? Det är ingen skam i det. Man gör vad man måste för att överleva.
Christina Bundy framstår som en oerhört varm, energisk och frispråkig, stark kvinna, men vid något tillfälle under intervjun spricker oron, eller snarare paniken, igenom. Hon ruskar bort den, motar farhågorna in i ett hörn och samlar sig.
– Jag är ju stark, jag är inte den som ger upp. Någonstans tror jag att det kommer att ordna sig. Man har dagar som är hemska, man tvivlar på sig själv. Livet stoppar ju inte för att man är arbetslös och det kommer dippar hela tiden som ruckar tillvaron.
– Men man måste ju fortsätta hoppas. Alternativet är att gå in i en stor fet depression och det hjälper ju inte.