Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Spanska ambassaden struntar i lagen. Det hävdar José Garcia, lokalanställd vid ambassadens handelsavdelning i Stockholm, och Arturo Leon, anställd på Cervantesinstitutet. Båda arbetsplatserna lyder under spanska ambassaden.
– Cheferna säger nej till allt, utan att veta om de är skyldiga att göra vissa saker eller inte. Ambassadören tvår sina händer och passar bollen vidare till Madrid, som säger nej, berättar José Garcia.
– Vi tillåts inte ha kollektivavtal, vi får inte ens nämna ordet, och Unionen är portade från både ambassaden och Cervantesinstitutet, säger Arturo Leon.
– Under alla dessa år har Unionen försökt att träffa ambassadörerna – i deras roll som chef över hela diplomatiska representationen – för att diskutera personalens situation i Sverige. Men dessa har hittills bara svarat att de inte är tvungna att träffa ett svenskt fackförbund eftersom det gäller en ambassad, säger José Garcia.
Han har jobbat på handelsavdelningen i snart 13 år och berättar att han måste ha två jobb för att klara att försörja sig. Och han säger att han inte är den enda som behöver dubbeljobba. En av hans kollegor tvingades gå till socialen för att hon inte lyckades försörja sina barn på lönen från ambassaden.
Alla anställda på de olika avdelningarna tjänar mellan 17 000 och 25 000 kronor före skatt. Personalen har inte haft löneökningar på tio år och tillsammans med det spanska facket UGT har man strejkat fyra gånger sedan 2007 för att få upp lönerna samt för att få till kollektivavtal och tjänstepension.
– Det enda som hände var att vi blev utan lön under strejken, säger José Garcia, som är generalsekreterare för det spanska facket FeSP-UGT i Sverige, tillika arbetsmiljöombud på Unionens mandat.
Personalen på kansliet, handelsrådet och turistbyrån får numera tjänstepension tack vare tre års kamp där Unionen var med och drev på. Men de anställda på Cervantes får ingen tjänstepension. De får å andra sidan semestertillägg utbetalat utan knot. Så har inte fallet varit med de andra enheterna.
Unionen har de senaste fyra åren stämt spanska ambassaden sammanlagt nio gånger för uteblivet semestertillägg. Några av gångerna å flera medlemmars vägnar, ibland för enstaka. José Garcia har stämt sin arbetsgivare tre gånger för uteblivet semestertillägg. Varje gång har ambassaden fått pytsa upp både semestertillägg och skadestånd, samt kostnader för medlemmarnas rättshjälp, utöver eventuella egna advokatkostnader.
– Det är märkligt att de inte funderar på vilka kostnader som uppstår när de inte följer lagen, säger Arturo Leon.
– Det är inte rimligt att vi hela tiden måste stämma arbetsgivaren för att få ut det vi har laglig rätt till, säger José Garcia.
Ambassaden har vid de senaste stämningarna inte ens lämnat något svaromål. Vid en central förhandling med Unionen några år bakåt i tiden menade dock ambassadens ombud att man inte hade mandat att föra direkta förhandlingar som handlar om ambassadens enheter, utan hävdade att sådant måste skötas på ministernivå i Spanien.
– De chefer som kommer hit är skeptiska till svensk lagstiftning. Men egentligen skiljer sig de svenska arbetslagarna inte så mycket från de spanska. De prioriterar bara inte personalen, säger Arturo Leon.
– Vi har konflikter hela tiden mellan ledningen och de anställda. Folk slutar på grund av den dåliga lönen och de usla villkoren. Just nu har vi totalt på de olika avdelningarna sju vakanta tjänster, vilket ökar arbetsbördan och pressen på dem som jobbar kvar. Många är sjukskrivna för att de inte orkar, säger José Garcia.
Vi tillåts inte ha kollektivavtal, vi får inte ens nämna ordet
Cervantesinstitutet har dessutom varit föremål för en utredning av Arbetsmiljöverket. Ett regionalt skyddsombud på Unionen begärde 2016 att Arbetsmiljöverket skulle meddela ett föreläggande eller förbud enligt arbetsmiljölagen eftersom arbetsgivaren struntade i att åtgärda brister i arbetsmiljön.
Efter en lång och utdragen process fattade verket två år senare beslutet att man inte kunde göra något eftersom arbetsmiljölagen bara gäller på svenskt territorium. Svenska utrikesdepartementet hade gjort bedömningen att Cervantesinstitutet är en del av spanska ambassaden och att verket därför saknar behörighet att göra något.
Spanska ambassaden i Stockholm. Foto: Fond&Fond
– Eftersom vår dåvarande direktör hade diplomatpass och immunitet backade Utrikesdepartementet. Vi lyder alltså under svensk lag, men det finns inga sanktionsmöjligheter när vår arbetsgivare bryter mot den, säger Arturo Leon.
– Vi är lite besvikna på att Unionen inte pressar på mer. Men också på UD och Arbetsmiljöverket, som backade ur.
– Vår tidigare chef tog det som en förolämpning att vi anmälde arbetsmiljön på Cervantes. Det pratas mycket om vikten av lojalitet, men lojalitet ska vara ömsesidig. En arbetsgivare måste sköta sina åtaganden och hjälpa sina anställda, säger Arturo Leon och José Garcia.
Läs också: Samma jobb men olika lön på svenska ambassader
Fotnot: Kollega har bett spanska ambassaden att kommentera artikeln och fått följande svar: ”Lokalt anställd personal på Spaniens ambassad i Stockholm omfattas av spansk lagstiftning och, i förekommande fall, svensk lagstiftning. Omfattningen av gällande lag – eftersom de anses vara spanska offentligt anställda medarbetare – bestäms också av deras kontrakt.
När det gäller icke-lokal personal, och/eller tekniska frågor rörande tvister gör ambassaden inga kommentarer.”
På svenska ambassaden i Madrid tjänar de lokalt anställda i snitt 2 900 euro i månaden, vilket är en bra lön med spanska mått mätt. Den spanska snittlönen ligger på 1 640 euro.
Men det är inte alltid svenska ambassader betalar de runt 1 300 lokalt anställda rimliga löner. Trots att lokalanställda ibland jobbar med exakt samma arbetsuppgifter som utsänd personal och lönen betalas ur samma statskassa har de ofta sämre villkor och lön – de lyder inte under svenska arbetslagar, får inte förhandla om sina löner och deras organisation, Stum, erkänns inte som facklig motpart.
Pensionsåldern flyttas fram och vi förväntas jobba allt längre. Men vi vill inte – åtminstone inte vi som befunnit oss på arbetsmarknaden ett tag. TCO:s rapport visar att 52 procent av tjänstemännen i åldersspannet 50–67 vill gå tidigare än riktåldern för pension som för närvarande är 67 år.
Svenska Miljöinstitutet sammanställde för några år sedan strategier för att behålla 50-plussarna på arbetsmarknaden. De handlar om att skapa ett gott arbetsklimat där äldre känner sig uppskattade och efterfrågade, men också om flexibilitet och anpassningar av arbetsmiljön, enligt institutets arbetsmiljöspecialister.
Gott så. Det saknas dock mer konkreta exempel. Kollega kan därför erbjuda några anspråkslösa förslag på vad som skulle få åtminstone en snart 60-plussare att sluta tråna efter tidigare pension.
En åldersrelaterad bonus skulle garanterat få vilken 55-plussare som helst att känna sig uppskattad. Likaså att förlägga konferenser och dylikt på platser med tropiskt klimat, vilket gör underverk för artrosangripna leder. Vissa arbetsgivare har en extra semestervecka när man fyllt 40, men varför stanna där? Varför inte fortsätta att premiera åldrandet genom att även införa extra semesterveckor vid 50, 60 och 70?
Om man under de sista arbetsåren får koncentrera sig på det man är bäst på, kan det innebära att man fortsätter jobba, konstaterar Svenska Miljöinstitutet. Att de seniora medarbetarna får första tjing på alla roliga arbetsuppgifter vore alltså rimligt, liksom att de slipper allt tradigt trökjobb.
Det kan vara svårt att veta vad som egentligen avses med anpassning, men att byta ut fruktkorgarna mot skålar med gröna marmeladkulor kan vara ett steg i rätt riktning.
Att anpassa kontorstiden efter dygnsrytmen hos äldre torde vara en självklarhet – låt 6–2 bli det nya 9–5. Texten i alla utskrifter, trycksaker och litteratur på kontoret ska dessutom vara minst tio punkter stor och oskicket att använda färgad text totalförbjuds.
För att få mogna medarbetare att stanna längre i sin tjänst är det viktigt att deras kunskaper och erfarenheter tas till vara. Att ungtuppar och ålderister som förlöjligar och fnissar åt äldres bidrag i diskussioner omedelbart förses med en dumstrut är minst lika viktigt. Medarbetare som mumlar i skägget bör dessutom få löneavdrag.
Man skulle också kunna inrätta en ny tjänst – åldersombudsman, vars arbetsuppgifter består i att bevaka de äldres intressen och serva de mognare medarbetarna på allehanda sätt efter personliga önskemål.
Egna rum till alla vore rimligt eftersom kontorslandskap är förödande på alla upptänkliga sätt. Men åtminstone de som fyllt 55 borde omgående förses med egna rum för att slippa släpa runt på tunga kontorsattiraljer och komma undan tjattret på de öppna arbetsytorna.
Arbetsgivaren slipper därmed införa fler vilrum, eftersom 50-plussare då kan ta en behövlig paus på den obligatoriska soffan i det åldersanpassade egna rummet där de själva kan reglera värmen så att den är optimal för blodcirkulationen.
Den arbetsgivare som verkligen månar om sina till åren komna anställda ser, utöver ovanstående tips, också till att sätta guldkant på de sista ljuva arbetsåren genom att installera margaritamaskiner på varje våningsplan samt införa obligatoriska arbetsplatsträffar med powerpoint-presentationer av barnbarn och katter.
Hur vi har det på jobbet påverkar vår hälsa. I en studie från Karolinska institutet tittade forskarna på hur ett byte från en osäker till en säker anställning påverkade risken att dö.
– Ett byte minskade risken för att dö med 20 procent. Skillnaden var högre än jag hade förväntat mig. Det blir väldigt tydligt vilken påverkan anställningsförhållanden har när det handlar om dödlighet, säger Theo Bodin, en av forskarna bakom studien.
En osäker anställning präglas till exempel av låg lön, låg facklig anslutningsgrad och låg anställningstrygghet. I studien har forskarna inte undersökt varför osäkra anställningsförhållanden ökar dödligheten men Theo Bodin kan se flera förklaringar.
– En osäker anställning kan ge oro och stress. Det kan i sin tur leda till sömnstörningar, psykisk ohälsa och missbruk. Att inte kunna sova och att äta på oregelbundna tider ökar risken för övervikt, diabetes och högt blodtryck. Högt blodtryck kan ge hjärtinfarkt och stroke.
En osäker anställning ger också praktiska problem eftersom det blir svårare att få lån och förstahandskontrakt.
– Anställningen påverkar också familjelivet och det sociala livet. Man vågar kanske inte tacka nej när man blir inringd och tvingas att organisera sitt liv kring de osäkra anställningsförhållandena, säger Theo Bodin.
I studien använde forskarna registerdata från drygt 250 000 anställda mellan 20 och 55 år i Sverige under åren 2006 till 2017.
Theo Bodin och hans kollegor ska nu mer specifikt titta närmare på orsakerna till den högre dödligheten. I oktober ska de dessutom publicera en handbok med förslag på hur arbetsmarknaden kan förändras till det bättre.