Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Projektet som genomfördes tillsammans UNI, Internationalen för anställda i privata tjänstesektorn, avslutades i december 2009 och håller på att utvärderas. Internationella sekreteraren Marie Kihlberg Nelving deltog från dåvarande HTF. Primärfokus låg på multinationella företag inom handeln.
- Vi började med en workshop i Bogotá, dit även deltagare från Peru hade bjudits in. Sammanlagt var vi nitton personer, säger Marie Kihlberg Nelving.
Vikande medlemsunderlag, antifackliga strömningar och en förändrad lagstiftning gör det svårt att upprätthålla en bra facklig verksamhet. Gruppen identifierade en rad områden, och kom fram till hur de skulle jobba och med vad.
- Vi gjorde en ordentlig inventering, vilka pengar hade man, vilka tekniska behov fanns och vilka politiska möjligheter hade man att påverka på hemmaplan. Det finns ett tryck på de fackliga organisationerna från bägge regeringarna men det är betydligt brutalare i Colombia.
Vilka multinationella företag kom ni att jobba med?
- Franskägda Carrefour och tyska Metro samt Wong, Sagafallabella, Cencosud, Rypley och Tottus, som alla har latinamerikanskt ursprung. Inget företag var svenskt. Både Carrefour och Metro var på gång med globala avtal så fackföreningarna hade olika styrka från början.
Fackföreningarna är uppbyggda på ett annat sätt än vi i Sverige är vana vid, man täcker inte en hel bransch. I stället bildar man fackföreningar på de olika enheterna. För att kunna registrera sig behövs tjugofem anställda eller fler och samtliga ska vara tillsvidareanställda.
Många företag i Colombia kringgår lagen genom att undvika tillsvidareanställningar. Anställda får i stället korttidskontrakt eller hyrs in via kooperativ och då har de inte rätt att gå med i facket.
- De korttidsanställda kan jämföras med F-skattare i Sverige. De får jobba med ett uppdrag och betala sin egen skatt och sociala avgifter. Kooperativen omfattas inte heller av lagstiftningen.
Man måste vara stark i sin övertygelse för att orka jobba fackligt. I många fall blir man förföljd. Marie Kihlberg Nelving berättar om Leonidas Gomez, en ung kille som arbetade på Citibank och som mördades för sitt fackliga engagemang.
- Hans enda syfte var att förbättra villkoren för dem som jobbade på den banken, en stor global bank. Det väckte stor uppståndelse runt om och framför allt inom UNI. Jag träffade hans syster när jag var där.
Unionens internationella sekreterare jobbar med samma frågor som förbundet gör i Sverige: att anställda ska ha schysta villkor, en lön som går att leva av, en arbetsmiljö som inte gör någon sjuk och rätten att organisera sig fackligt.
- Vi vill också verka för medlemmarnas möjligheter till kompetensutveckling, inflytande och medbestämmande, säger internationella sekreteraren Marie Kihlberg Nelving.
Pensionsåldern flyttas fram och vi förväntas jobba allt längre. Men vi vill inte – åtminstone inte vi som befunnit oss på arbetsmarknaden ett tag. TCO:s rapport visar att 52 procent av tjänstemännen i åldersspannet 50–67 vill gå tidigare än riktåldern för pension som för närvarande är 67 år.
Svenska Miljöinstitutet sammanställde för några år sedan strategier för att behålla 50-plussarna på arbetsmarknaden. De handlar om att skapa ett gott arbetsklimat där äldre känner sig uppskattade och efterfrågade, men också om flexibilitet och anpassningar av arbetsmiljön, enligt institutets arbetsmiljöspecialister.
Gott så. Det saknas dock mer konkreta exempel. Kollega kan därför erbjuda några anspråkslösa förslag på vad som skulle få åtminstone en snart 60-plussare att sluta tråna efter tidigare pension.
En åldersrelaterad bonus skulle garanterat få vilken 55-plussare som helst att känna sig uppskattad. Likaså att förlägga konferenser och dylikt på platser med tropiskt klimat, vilket gör underverk för artrosangripna leder. Vissa arbetsgivare har en extra semestervecka när man fyllt 40, men varför stanna där? Varför inte fortsätta att premiera åldrandet genom att även införa extra semesterveckor vid 50, 60 och 70?
Om man under de sista arbetsåren får koncentrera sig på det man är bäst på, kan det innebära att man fortsätter jobba, konstaterar Svenska Miljöinstitutet. Att de seniora medarbetarna får första tjing på alla roliga arbetsuppgifter vore alltså rimligt, liksom att de slipper allt tradigt trökjobb.
Det kan vara svårt att veta vad som egentligen avses med anpassning, men att byta ut fruktkorgarna mot skålar med gröna marmeladkulor kan vara ett steg i rätt riktning.
Att anpassa kontorstiden efter dygnsrytmen hos äldre torde vara en självklarhet – låt 6–2 bli det nya 9–5. Texten i alla utskrifter, trycksaker och litteratur på kontoret ska dessutom vara minst tio punkter stor och oskicket att använda färgad text totalförbjuds.
För att få mogna medarbetare att stanna längre i sin tjänst är det viktigt att deras kunskaper och erfarenheter tas till vara. Att ungtuppar och ålderister som förlöjligar och fnissar åt äldres bidrag i diskussioner omedelbart förses med en dumstrut är minst lika viktigt. Medarbetare som mumlar i skägget bör dessutom få löneavdrag.
Man skulle också kunna inrätta en ny tjänst – åldersombudsman, vars arbetsuppgifter består i att bevaka de äldres intressen och serva de mognare medarbetarna på allehanda sätt efter personliga önskemål.
Egna rum till alla vore rimligt eftersom kontorslandskap är förödande på alla upptänkliga sätt. Men åtminstone de som fyllt 55 borde omgående förses med egna rum för att slippa släpa runt på tunga kontorsattiraljer och komma undan tjattret på de öppna arbetsytorna.
Arbetsgivaren slipper därmed införa fler vilrum, eftersom 50-plussare då kan ta en behövlig paus på den obligatoriska soffan i det åldersanpassade egna rummet där de själva kan reglera värmen så att den är optimal för blodcirkulationen.
Den arbetsgivare som verkligen månar om sina till åren komna anställda ser, utöver ovanstående tips, också till att sätta guldkant på de sista ljuva arbetsåren genom att installera margaritamaskiner på varje våningsplan samt införa obligatoriska arbetsplatsträffar med powerpoint-presentationer av barnbarn och katter.
Hur vi har det på jobbet påverkar vår hälsa. I en studie från Karolinska institutet tittade forskarna på hur ett byte från en osäker till en säker anställning påverkade risken att dö.
– Ett byte minskade risken för att dö med 20 procent. Skillnaden var högre än jag hade förväntat mig. Det blir väldigt tydligt vilken påverkan anställningsförhållanden har när det handlar om dödlighet, säger Theo Bodin, en av forskarna bakom studien.
En osäker anställning präglas till exempel av låg lön, låg facklig anslutningsgrad och låg anställningstrygghet. I studien har forskarna inte undersökt varför osäkra anställningsförhållanden ökar dödligheten men Theo Bodin kan se flera förklaringar.
– En osäker anställning kan ge oro och stress. Det kan i sin tur leda till sömnstörningar, psykisk ohälsa och missbruk. Att inte kunna sova och att äta på oregelbundna tider ökar risken för övervikt, diabetes och högt blodtryck. Högt blodtryck kan ge hjärtinfarkt och stroke.
En osäker anställning ger också praktiska problem eftersom det blir svårare att få lån och förstahandskontrakt.
– Anställningen påverkar också familjelivet och det sociala livet. Man vågar kanske inte tacka nej när man blir inringd och tvingas att organisera sitt liv kring de osäkra anställningsförhållandena, säger Theo Bodin.
I studien använde forskarna registerdata från drygt 250 000 anställda mellan 20 och 55 år i Sverige under åren 2006 till 2017.
Theo Bodin och hans kollegor ska nu mer specifikt titta närmare på orsakerna till den högre dödligheten. I oktober ska de dessutom publicera en handbok med förslag på hur arbetsmarknaden kan förändras till det bättre.