Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Alla länder som anslutit sig till OECD:s riktlinjer för multinationella företag ska ha en nationell kontaktpunkt dit man kan anmäla företag som bryter mot riktlinjerna. Hur kontaktpunkterna fungerar skiljer sig åt mellan olika länder.
I Sverige ligger Nationella kontaktpunkten (NKP:n) under Utrikesdepartementet och består av staten och arbetsmarknadens parter. Det spelar ingen roll om landet som det svenska företaget verkar i har anslutit sig till OECD:s riktlinjer eller inte.
En anmälan kan göras av vem som helst som är del i konflikten. I nuläget har frivilligorganisationen Swedwatch lämnat in två av de tre anmälningar som behandlats av NKP:n de senaste årem, trots att Swedwatch inte är någon direkt part i målen.
Elisabeth Åberg är utredare på Unionen och en av representanterna i NKP:n. Hon säger att kontaktpunkten kan vara en hjälp för fackliga tvister utanför Sverige om fackförbunden eller facklubbarna på företagen inte kan lösa frågan.
- Ofta är det fackklubbarna på de stora företagen som först får reda på en konflikt, men klubbarna har kanske inte alltid erfarenhet eller kunskap att driva internationella frågor. Då kan frågan gå vidare till förbundsnivå och kan frågan inte lösas finns möjligheten att anmäla företaget till NKP:n. Fackförbunden gjorde ett par anmälningar till NKP:n under 1980-talet, säger Elisabeth Åberg.
Det handlar mer om name and shame.
Eftersom OECD:s riktlinjer är frivilliga har NKP:n inte några juridiska befogenheter. Kontaktpunktens uppgift är att främja att svenska företag följer riktlinjerna och ska i enskilda fall försöka påverka genom att antingen medla eller granska. I första skedet är det medling som gäller, men om man inte får till någon dialog med företaget kan NKP:n i stället ta upp ärendet för granskning.
- Vi har inga sanktionsmöjligheter utan det handlar mer om name and shame. I en granskning hör vi parterna och samlar information och kommer sedan med ett utlåtande, säger Elisabeth Åberg.
Hur ofta den Nationella kontaktpunkten träffas beror på hur många anmälningar som kommer in. De senaste två åren har det kommit in tre anmälningar, innan 2012 gjordes en anmälan senast 2006.
Att NKP:n hittills haft så få ärenden tror Elisabeth Åberg främst beror på två saker. Dels att kontaktpunkten är okänd, att människor helt enkelt inte vet om att den finns och dels på den utvecklade partsdialogen i Sverige. Många problem gällande arbetsförhållande hos svenska företag globalt, når sin lösning innan de hinner bli ärenden för kontaktpunkten.
Länder som anslutit sig till OECD:s riktlinjer för multinationella företag åtar sig att stödja och främja riktlinjerna genom att upprätta nationella kontaktpunkter.
Den svenska kontaktpunkten är en trepartssamverkan mellan staten, näringslivet och arbetstagarnas organisationer.
Näringslivet företräds av Svenskt Näringsliv och Svensk Handel, arbetstagarsidan av LO, Saco, TCO, Unionen och IF Metall.
Utrikesdepartementet är sammankallande men staten kan representeras av andra departement, beroende på vad konflikten gäller.
Pensionsåldern flyttas fram och vi förväntas jobba allt längre. Men vi vill inte – åtminstone inte vi som befunnit oss på arbetsmarknaden ett tag. TCO:s rapport visar att 52 procent av tjänstemännen i åldersspannet 50–67 vill gå tidigare än riktåldern för pension som för närvarande är 67 år.
Svenska Miljöinstitutet sammanställde för några år sedan strategier för att behålla 50-plussarna på arbetsmarknaden. De handlar om att skapa ett gott arbetsklimat där äldre känner sig uppskattade och efterfrågade, men också om flexibilitet och anpassningar av arbetsmiljön, enligt institutets arbetsmiljöspecialister.
Gott så. Det saknas dock mer konkreta exempel. Kollega kan därför erbjuda några anspråkslösa förslag på vad som skulle få åtminstone en snart 60-plussare att sluta tråna efter tidigare pension.
En åldersrelaterad bonus skulle garanterat få vilken 55-plussare som helst att känna sig uppskattad. Likaså att förlägga konferenser och dylikt på platser med tropiskt klimat, vilket gör underverk för artrosangripna leder. Vissa arbetsgivare har en extra semestervecka när man fyllt 40, men varför stanna där? Varför inte fortsätta att premiera åldrandet genom att även införa extra semesterveckor vid 50, 60 och 70?
Om man under de sista arbetsåren får koncentrera sig på det man är bäst på, kan det innebära att man fortsätter jobba, konstaterar Svenska Miljöinstitutet. Att de seniora medarbetarna får första tjing på alla roliga arbetsuppgifter vore alltså rimligt, liksom att de slipper allt tradigt trökjobb.
Det kan vara svårt att veta vad som egentligen avses med anpassning, men att byta ut fruktkorgarna mot skålar med gröna marmeladkulor kan vara ett steg i rätt riktning.
Att anpassa kontorstiden efter dygnsrytmen hos äldre torde vara en självklarhet – låt 6–2 bli det nya 9–5. Texten i alla utskrifter, trycksaker och litteratur på kontoret ska dessutom vara minst tio punkter stor och oskicket att använda färgad text totalförbjuds.
För att få mogna medarbetare att stanna längre i sin tjänst är det viktigt att deras kunskaper och erfarenheter tas till vara. Att ungtuppar och ålderister som förlöjligar och fnissar åt äldres bidrag i diskussioner omedelbart förses med en dumstrut är minst lika viktigt. Medarbetare som mumlar i skägget bör dessutom få löneavdrag.
Man skulle också kunna inrätta en ny tjänst – åldersombudsman, vars arbetsuppgifter består i att bevaka de äldres intressen och serva de mognare medarbetarna på allehanda sätt efter personliga önskemål.
Egna rum till alla vore rimligt eftersom kontorslandskap är förödande på alla upptänkliga sätt. Men åtminstone de som fyllt 55 borde omgående förses med egna rum för att slippa släpa runt på tunga kontorsattiraljer och komma undan tjattret på de öppna arbetsytorna.
Arbetsgivaren slipper därmed införa fler vilrum, eftersom 50-plussare då kan ta en behövlig paus på den obligatoriska soffan i det åldersanpassade egna rummet där de själva kan reglera värmen så att den är optimal för blodcirkulationen.
Den arbetsgivare som verkligen månar om sina till åren komna anställda ser, utöver ovanstående tips, också till att sätta guldkant på de sista ljuva arbetsåren genom att installera margaritamaskiner på varje våningsplan samt införa obligatoriska arbetsplatsträffar med powerpoint-presentationer av barnbarn och katter.
Hur vi har det på jobbet påverkar vår hälsa. I en studie från Karolinska institutet tittade forskarna på hur ett byte från en osäker till en säker anställning påverkade risken att dö.
– Ett byte minskade risken för att dö med 20 procent. Skillnaden var högre än jag hade förväntat mig. Det blir väldigt tydligt vilken påverkan anställningsförhållanden har när det handlar om dödlighet, säger Theo Bodin, en av forskarna bakom studien.
En osäker anställning präglas till exempel av låg lön, låg facklig anslutningsgrad och låg anställningstrygghet. I studien har forskarna inte undersökt varför osäkra anställningsförhållanden ökar dödligheten men Theo Bodin kan se flera förklaringar.
– En osäker anställning kan ge oro och stress. Det kan i sin tur leda till sömnstörningar, psykisk ohälsa och missbruk. Att inte kunna sova och att äta på oregelbundna tider ökar risken för övervikt, diabetes och högt blodtryck. Högt blodtryck kan ge hjärtinfarkt och stroke.
En osäker anställning ger också praktiska problem eftersom det blir svårare att få lån och förstahandskontrakt.
– Anställningen påverkar också familjelivet och det sociala livet. Man vågar kanske inte tacka nej när man blir inringd och tvingas att organisera sitt liv kring de osäkra anställningsförhållandena, säger Theo Bodin.
I studien använde forskarna registerdata från drygt 250 000 anställda mellan 20 och 55 år i Sverige under åren 2006 till 2017.
Theo Bodin och hans kollegor ska nu mer specifikt titta närmare på orsakerna till den högre dödligheten. I oktober ska de dessutom publicera en handbok med förslag på hur arbetsmarknaden kan förändras till det bättre.