Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
"Vilken tur du har som jobbar på ett multinationellt företag", brukar Olinda Riaño få höra när hon berättar var hon jobbar. Visst, men titta på min handled, mitt hjärta, min rygg, svarar hon. 30 procent av alla kvinnor som fått sluta på Unilever har någon sorts hälsoproblem.
- Företaget respekterar inte ens de fall när arbetsskadan är fastställd, inte ens då kan man få andra arbetsuppgifter. Jag vill inte tänka på hur andra har det, vårt kollektivavtal tillhör ändå de bästa i livsmedelssektorn.
Vi sitter på IMP:s kontor, den colombianska kvinnoalliansen för fred, där flera av våra intervjuer äger rum. Alla är måna om oss och vill inte att vi ska ta taxi till farliga områden i Bogotá och därför tar de sig hit i stället på sin dyrbara fritid. Olinda Riaño, som fastnade i trafiken och var sen, kom insusande i röda gympaskor, krängde av sig axelväskan, beställde en kaffe av assistenten, tog oss i hand och log hjärtligt, rättade till gummibandet i hästsvansen medan hon satte sig ner. Puh. Trafiken kan vara riktigt hopplös.
Olinda Riaño jobbar med paketering och berättar att hon har roterande skift. Åttatimmarsskift och sextontimmarsskift.
Sexton timmar åt gången! Finns det ingen lag som förbjuder det?
- Staten tillåter att man jobbar sexton timmar, men man får förstås övertidsersättning och därför ställer många upp på det. Alla vill tjäna extra. Och så finns det ett hot i bakgrunden, ställer inte jag upp så finns det andra som vill ha mitt jobb och som ställer upp.
Hur många raster har ni på ett sådant långt skift?
- En kvarts frukostrast och senare en lunchrast på en halvtimme, inget mer.
Olinda Riaño är fyrtiofem år. Hon började på Unilever för tjugofyra år sedan, på en avdelning där de anställda utsattes för många tunga lyft. Olinda såg hur det slet särskilt på kvinnorna och gick till facket för att få till stånd en förbättring, kanske man kunde lyfta två och två? Men ingenting hände. Olinda beklagade sig hos en kollega som sa att om hon skulle komma någon vart var det bäst att hon blev aktiv själv.
- Jag tänkte att då gör jag det. Men jag var rädd, säger Olinda.
Hon kommer från en familj med sju män och två kvinnor, och försökte intala sig att eftersom bröderna inte kunde trycka ner henne skulle inte männen på företaget lyckas heller.
- På den tiden kände jag inte till vilka rättigheter man har och vilka regler företaget bröt mot. Nu vet Unilever att jag vet och skulle de hitta en laglig grund att avskeda mig så skulle de göra det.
De många repetitiva rörelserna med paketeringen har förstört hennes arm. Hon har ett svartfärgat stöd för handloven, handleden och underarmen, som hon tillfälligt tar av när hon ska skriva sin e-postadress till mig, och då grinar hon illa.
Just nu håller klubben på att slåss för att människorna som har haft de jobb som flyttas från Bogotá till Cali ska få följa med och jobba där.
- Men vi är en liten fackförening. På trehundra anställda har vi åtta medlemmar.
Olinda Riaño ser två orsaker till det låga medlemsantalet. Många är ensamstående mödrar och de är så rädda att förlora sitt arbete att de inte vågar organisera sig. Det andra hindret är att företaget har slutat med tillsvidareanställningar. Anställda som bara har korttidskontrakt eller som i Unilevers fall hyr in folk via en sorts kooperativ har inte rätt att organisera sig.
- Vi hoppas att regeringen inte tar bort någon av de rättigheter som vi har kämpat oss till.
Sedan arbetsrätten i Colombia försämrades har arbetsgivarna alla vapen, och det utnyttjar företaget. En gång avskedade direktören trettiofem anställda bara så där. Vi skrev brev till Unilever i andra länder för att få stöd, men folk sätter sina personliga intressen före de kollektiva. Det gör ont att se.
Hur mycket betalar ni i fackavgift?
- Vi betalar en procent av våra löner. Pengarna räcker inte till allt vi gör just nu, vi har aktiviteter då vi trycker upp affischer och t-shirts och bjuder på mat och vi har flera juridiska processer på gång mot företaget, så vi får lägga till av privata medel. Tidigare var vi en privilegierad fackförening men det är vi inte längre.
- Vi har flera mål, bland annat vill vi skapa en sorts skola och hjälpa de yngre att inte vara rädda, att de ska förstå fördelarna med att organisera sig. Och vår klubb håller på att bli starkare. En kille pluggar till jurist, en annan är ingenjör och jag har bra kontakter med IMP och CUT och det ger resurser.
Är det okej om jag ställer lite personliga frågor?
Olinda Riaño nickar och lutar sig framåt och sätter armarna på bordet. Hon ler uppmuntrande mot mig när jag bläddrar i mina papper.
Vad har du för lön?
- Minimilönen för de tillsvidareanställda på företaget är 1 100 000 pesos (3 850 kronor). Jag tjänar 1 460 000 pesos (5 100 kronor) i månaden.
Bor du ensam?
- Jag är lyckligt gift, säger hon och skrattar. Ett ögonblick... Hon tar fram sin plånbok och letar efter foton. Först hittar hon en bild på sin man taget i en fotoautomat. Så här ser han ut. Och här någonstans... Fram kommer bilden på dottern Andrea. Hon pussar den mörklockiga söta flickan.
- Jag sköt upp att skaffa barn därför att det hände så mycket på jobbet med nedläggningar och sådant. Andrea fick syrebrist vid förlossningen och det ledde till en hjärnskada som påverkar minnet.
Det har varit mycket dribblande med att byta skift för att kunna gå med Andrea på behandlingar och terapi. I låg- och mellanstadiet gick hon i specialskola men nu när hon är tretton år ska hon gå i en vanlig skola.
Har ni haft hjälp av släkt och vänner?
- Nej, vi var ganska isolerade. Det var en svår period i mitt liv och jag fick ta ett stort ekonomiskt ansvar. Jag ville fortsätta att jobba med facket, det var för viktigt för att lägga åt sidan, och jag försökte ta passen mellan två och tio på kvällen när min man kunde vara hemma. Han har fått vara både mamma och pappa ibland.
Hur bor ni?
- Vi bor i en lägenhet på 61 kvadratmeter som vi har köpt. Vi betalar 700 000 pesos (2 450 kronor) i månaden till banken i ränta och amortering.
- Om man i stället hyr en liten lägenhet kan den kosta 400 000-500 000 pesos (1 400-1 750 kronor) i månaden.
Hur kommer du till jobbet?
- Först promenerar jag till en gata där jag tar en buss som kostar 1 300 pesos (inte fullt fyra kronor). Om jag åker på morgonen tar resan tjugofem minuter dörr till dörr. På eftermiddagen när det är mer trafik kan det ta upp till en timme. Det händer att jag går hela vägen.
- Det känns som om vi just nu går bakåt i Colombia. Folk försöker återigen bosätta sig nära sina arbetsplatser. Med all trafik är det svårt att komma till jobbet i tid. Kommer man för sent får man någon sorts sanktion.
Har du med dig matlåda?
- Under de första åren hade vi med oss lunch. Sedan fick vi en restaurang på företaget, men den håller de på att avveckla igen. Maten kostade 850 pesos (tre kronor), vi betalade 50 pesos och företaget sköt till resten. Tidigare hade vi också transport men även det är borta.
- Enligt kollektivavtalet har vi fortfarande bidrag till utbildning, läkarvård, hjälp till boende. Men det är frustrerande att vi bara är åtta som är med i facket och tar fighterna, medan resten åker snålskjuts.
Har ni rätt till sjukskrivning och gratis läkarvård?
- Vi har en sjukvårdsförsäkring, som arbetstagaren och arbetsgivaren betalar in tillsammans. Men det är sällan som man kan bli sjukskriven mer än tre dagar. Vår företagsläkare, som är anställd av företaget och därför lite partisk, är gratis att gå till. Företaget vill att man går till honom förstås.
- Vi kämpar för att få gratis läkemedel.
I Sverige finns barnbidrag som går till varje barn, har ni något liknande?
- Staten betalar ingenting men vi får 14 000 pesos (50 kronor) i barnbidrag från företaget. Det får alla föräldrar som tillhör "kassan för familjekompensation".
Går det att spara pengar till semestern?
- Som fackföreningsledare har jag lärt mig att man måste planera och spara. Jo, jag sparar lite och sedan köper jag saker på kredit (skratt) och sedan använder jag resten av året till att betala tillbaka.
Vad brukar ni göra?
- Det behöver inte vara några stora grejer, det kan till exempel handla om att man åker bort från Bogotá i två dagar. Jag tycker om att vandra och klättra i bergen. Jag vill att Andrea ska få samma känsla som jag för naturen och den friskhet som finns där. En flod är mycket trevligare än en pool.
Vi ska gå ut och fotografera. Ute i det skarpa solskenet kramar Olinda om mig när jag säger att det är läskigt att korsa gatorna i den här stan. "Kom så går vi tillsammans." Vi går armkrok och jag är 164 centimeter och får titta ner på Olinda när hon tryggt lotsar mig fram.
Hon säger att hon ska mejla mig en bild när hon står och demonstrerar med plakat och banderoller.
- Jag brukar ta med mig Andrea till alla kvinnomöten, så att hon ska förstå sina rättigheter och att ingen ska sätta sig på henne.
Vad drömmer hon om?
- Hon vill till Disneyland i Florida. Förut ville jag också se världen men nu önskar jag mig en bra pension och en trygg ålderdom. Jag vill bo i ett litet hus på landet med ett klimat som är bra för mitt hjärta, och där jag kan odla grönsaker och bara ha lugn och ro.
Kommer du att få en pension som du kan leva på?
- Svårt att veta. Jag går i pension om tolv år och regeringen kan mycket väl ha ändrat förutsättningarna så att grundpensionen är sämre. Men jag betalar till en egen privat fond.
Pensionsåldern flyttas fram och vi förväntas jobba allt längre. Men vi vill inte – åtminstone inte vi som befunnit oss på arbetsmarknaden ett tag. TCO:s rapport visar att 52 procent av tjänstemännen i åldersspannet 50–67 vill gå tidigare än riktåldern för pension som för närvarande är 67 år.
Svenska Miljöinstitutet sammanställde för några år sedan strategier för att behålla 50-plussarna på arbetsmarknaden. De handlar om att skapa ett gott arbetsklimat där äldre känner sig uppskattade och efterfrågade, men också om flexibilitet och anpassningar av arbetsmiljön, enligt institutets arbetsmiljöspecialister.
Gott så. Det saknas dock mer konkreta exempel. Kollega kan därför erbjuda några anspråkslösa förslag på vad som skulle få åtminstone en snart 60-plussare att sluta tråna efter tidigare pension.
En åldersrelaterad bonus skulle garanterat få vilken 55-plussare som helst att känna sig uppskattad. Likaså att förlägga konferenser och dylikt på platser med tropiskt klimat, vilket gör underverk för artrosangripna leder. Vissa arbetsgivare har en extra semestervecka när man fyllt 40, men varför stanna där? Varför inte fortsätta att premiera åldrandet genom att även införa extra semesterveckor vid 50, 60 och 70?
Om man under de sista arbetsåren får koncentrera sig på det man är bäst på, kan det innebära att man fortsätter jobba, konstaterar Svenska Miljöinstitutet. Att de seniora medarbetarna får första tjing på alla roliga arbetsuppgifter vore alltså rimligt, liksom att de slipper allt tradigt trökjobb.
Det kan vara svårt att veta vad som egentligen avses med anpassning, men att byta ut fruktkorgarna mot skålar med gröna marmeladkulor kan vara ett steg i rätt riktning.
Att anpassa kontorstiden efter dygnsrytmen hos äldre torde vara en självklarhet – låt 6–2 bli det nya 9–5. Texten i alla utskrifter, trycksaker och litteratur på kontoret ska dessutom vara minst tio punkter stor och oskicket att använda färgad text totalförbjuds.
För att få mogna medarbetare att stanna längre i sin tjänst är det viktigt att deras kunskaper och erfarenheter tas till vara. Att ungtuppar och ålderister som förlöjligar och fnissar åt äldres bidrag i diskussioner omedelbart förses med en dumstrut är minst lika viktigt. Medarbetare som mumlar i skägget bör dessutom få löneavdrag.
Man skulle också kunna inrätta en ny tjänst – åldersombudsman, vars arbetsuppgifter består i att bevaka de äldres intressen och serva de mognare medarbetarna på allehanda sätt efter personliga önskemål.
Egna rum till alla vore rimligt eftersom kontorslandskap är förödande på alla upptänkliga sätt. Men åtminstone de som fyllt 55 borde omgående förses med egna rum för att slippa släpa runt på tunga kontorsattiraljer och komma undan tjattret på de öppna arbetsytorna.
Arbetsgivaren slipper därmed införa fler vilrum, eftersom 50-plussare då kan ta en behövlig paus på den obligatoriska soffan i det åldersanpassade egna rummet där de själva kan reglera värmen så att den är optimal för blodcirkulationen.
Den arbetsgivare som verkligen månar om sina till åren komna anställda ser, utöver ovanstående tips, också till att sätta guldkant på de sista ljuva arbetsåren genom att installera margaritamaskiner på varje våningsplan samt införa obligatoriska arbetsplatsträffar med powerpoint-presentationer av barnbarn och katter.
Hur vi har det på jobbet påverkar vår hälsa. I en studie från Karolinska institutet tittade forskarna på hur ett byte från en osäker till en säker anställning påverkade risken att dö.
– Ett byte minskade risken för att dö med 20 procent. Skillnaden var högre än jag hade förväntat mig. Det blir väldigt tydligt vilken påverkan anställningsförhållanden har när det handlar om dödlighet, säger Theo Bodin, en av forskarna bakom studien.
En osäker anställning präglas till exempel av låg lön, låg facklig anslutningsgrad och låg anställningstrygghet. I studien har forskarna inte undersökt varför osäkra anställningsförhållanden ökar dödligheten men Theo Bodin kan se flera förklaringar.
– En osäker anställning kan ge oro och stress. Det kan i sin tur leda till sömnstörningar, psykisk ohälsa och missbruk. Att inte kunna sova och att äta på oregelbundna tider ökar risken för övervikt, diabetes och högt blodtryck. Högt blodtryck kan ge hjärtinfarkt och stroke.
En osäker anställning ger också praktiska problem eftersom det blir svårare att få lån och förstahandskontrakt.
– Anställningen påverkar också familjelivet och det sociala livet. Man vågar kanske inte tacka nej när man blir inringd och tvingas att organisera sitt liv kring de osäkra anställningsförhållandena, säger Theo Bodin.
I studien använde forskarna registerdata från drygt 250 000 anställda mellan 20 och 55 år i Sverige under åren 2006 till 2017.
Theo Bodin och hans kollegor ska nu mer specifikt titta närmare på orsakerna till den högre dödligheten. I oktober ska de dessutom publicera en handbok med förslag på hur arbetsmarknaden kan förändras till det bättre.
De flesta av oss har en eller flera löneförmåner. En del tänker vi kanske inte på som förmåner, men gratis frukt och kaffe på jobbet räknas faktiskt dit. Friskvårdsbidrag, julklapp och gym på jobbet likaså.
Ovanstående är exempel på skattefria förmåner. Sådana är en utgift för arbetsgivaren, men gratis för dig. Syftet är att göra jobbet lite trevligare och hjälpa medarbetarna att hålla sig friska.
För att en förmån ska vara skattefri ska den erbjudas alla anställda. Den ska också ha en naturlig koppling till jobbet och inte kunna bytas mot pengar. Gåvor får inte ha ett för högt värde: Julklappen får kosta max 450 kronor och en present till den som fyller 50 eller går i pension som mest 15 000 kronor.
Det finns också skattepliktiga förmåner. En del arbetsgivare erbjuder till exempel sina anställda hushållsnära tjänster, privatresor, billigt semesterboende eller gratis lunch. På sådana förmåner måste medarbetaren betala skatt.
Skatten räknas ut genom att värdet på förmånen läggs ovanpå den vanliga lönen. Om du utan förmån tjänar 30 000 kronor i månaden och betalar 30 procent i skatt har du en nettolön på 21 000 kronor. Om du får ett lunchhäfte som är värt 1 000 kronor får du betala skatt på 31 000 kronor. Nettolönen blir då 20 700 kronor. Lönen blir med andra ord 300 kronor lägre och du kan köpa lunch för 1 000 kronor.
Ytterligare ett sätt att skaffa sig en förmån är att löneväxla. Då byter man helt enkelt en del av bruttolönen mot något man vill ha, som en bil eller extra pensionsinbetalningar. Men löneväxling är bara bra om man tjänar mycket pengar: Den som har en bruttolön under 47 748 kronor efter växlingen tjänar inte på att löneväxla. Det beror på att exempelvis pension, sjukpenning och föräldrapenning baseras på din bruttolön.
I en löneförhandling kan det hända att arbetsgivaren erbjuder dig en förmån i stället för högre lön. Det kan vara en bra affär både för dig och din arbetsgivare.
Om du tackar ja ska du se till att ni skriver ett avtal om vad ni har kommit överens om och hur mycket förmånen är värd i pengar. Annars finns risken att din arbetsgivare plockar bort förmånen eller att den tappar i värde över tid.
Tänk också på att en förmån inte räknas in i din bruttolön när Försäkringskassan räknar ut vad du ska få i exempelvis sjuk- eller föräldrapenning.
+ Kostar dig mindre jämfört med om du hade köpt saken/tjänsten själv.
+ Skattemässig fördel för arbetsgivaren jämfört med högre lön. Kan därför vara lättare att få arbetsgivaren att gå med på.
– Du bestämmer inte själv vad du gör med din lön.
– Förmånen höjer inte din bruttoinkomst och därmed inte heller din sjuk- eller föräldrapenning.
Källor: Unionen, Skatteverket, Benify