Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Hon har valt bort familj
Angela Céron lever under hot och när jag denna onsdag morgon den 17 februari ser "blåmärket" i hennes panna tror jag att hon har blivit misshandlad.
- Det är aska, jag har varit i kyrkan. Det är fyrtio dagar kvar till dess Jesus dör på korset och i dag ska man ångra sina synder, säger hon.
- Det är aska, jag har varit i kyrkan. Det är fyrtio dagar kvar till dess Jesus dör på korset och i dag ska man ångra sina synder, säger hon.
Det är tack vare Angela Céron som vi har fått kontakt med nästan alla de kvinnor vi intervjuar. Hon är ordförande för IMP, den colombianska kvinnoalliansen för fred, som sedan åtta år tillbaka stöds av Sida och Fackförbundet ST.
IMP deltar i rättsprocesser där utgången hänger på att offer och vittnen vågar träda fram, och utsatta kvinnor måste till exempel snabbt få hjälp att byta bostad. Angela Céron och hennes kollegor försöker också hjälpa kvinnor som förlorat jobbet att få nya, och bistår kvinnliga fackföreningsledare i sina strävanden att förbättra villkoren på sina respektive arbetsplatser.
Det är därför det blir sådana kramkalas varje gång vi är här på IMP:s kontor för att träffa någon av intervjupersonerna. När de får syn på Angela Céron flyger de fram till henne, och sedan kramas de, hårt, länge, nästan lyfter varandra, och skrattar.
I dag väntar vi på Olinda Riaño på Unilever som har fastnat i trafiken. Angela Céron tar en kopp kaffe med oss. Hon är snar till skratt, samtidigt som hon ibland ruskar på huvudet över allt elände. Som så många andra i Colombia är hon katolik.
- Jag valde att gå till kyrkan tidigt i morse, sedan vet man aldrig när man får tid under dagen.
Ni kommer att få se många med aska i pannan i dag, berättar hon, och det ska visa sig att hon har rätt. Unga, gamla, kvinnor, män, de som verkar ha en hyfsad ekonomi och de som inte har det, överallt möts vi av botgörare.
Angela Céron jobbar långa dagar och har inte mycket fritid. Hon delar lägenhet med sin yngre syster som studerar till sjuksköterska. Systrarna har kvar sin mamma och pappa i den by där de kommer ifrån. En bror finns också. Han har familj och bor i Bogotá.
- Jag har ingen man och inga barn. Det är bäst när man har ett sådant jobb som jag.
Hon syftar på hoten. IMP motarbetas av starka krafter och inte bara de kvinnor som kvinnoalliansen företräder råkar ut för hot och våldsbrott, även Angela Céron har haft inbrott i sin lägenhet. Förra året borrades hennes ytterdörr upp och en dator och dokument som rörde hennes arbete stals. Eftersom inga pengar eller andra värdesaker togs var det en tydlig signal om vad saken gällde. Numera ingår hon i ett skyddsprogram, efter påtryckningar från bland annat ST till den colombianska regeringen. Hennes fönster och dörr har förstärkts, och hon har fått en bil och två livvakter som turas om att skydda henne.
Hur känns det, att aldrig vara ensam?
- Alla får inte möjlighet att välja sina livvakter, men jag fick det och valde två som jag känner väl sedan tidigare.
Angela Céron skrattar och reser sig. Hon ber om ursäkt för att hon måste gå. Arbetsdagen är fulltecknad.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Så får man äldre att stanna kvar på jobbet
Mer än hälften av tjänstemännen över 50 vill gå i pension i förtid. Här är några högst subjektiva tips på hur man ska få äldre att stanna på jobbet.
Pensionsåldern flyttas fram och vi förväntas jobba allt längre. Men vi vill inte – åtminstone inte vi som befunnit oss på arbetsmarknaden ett tag. TCO:s rapport visar att 52 procent av tjänstemännen i åldersspannet 50–67 vill gå tidigare än riktåldern för pension som för närvarande är 67 år.
Svenska Miljöinstitutet sammanställde för några år sedan strategier för att behålla 50-plussarna på arbetsmarknaden. De handlar om att skapa ett gott arbetsklimat där äldre känner sig uppskattade och efterfrågade, men också om flexibilitet och anpassningar av arbetsmiljön, enligt institutets arbetsmiljöspecialister.
Gott så. Det saknas dock mer konkreta exempel. Kollega kan därför erbjuda några anspråkslösa förslag på vad som skulle få åtminstone en snart 60-plussare att sluta tråna efter tidigare pension.
Visa äldre anställda uppskattning
En åldersrelaterad bonus skulle garanterat få vilken 55-plussare som helst att känna sig uppskattad. Likaså att förlägga konferenser och dylikt på platser med tropiskt klimat, vilket gör underverk för artrosangripna leder. Vissa arbetsgivare har en extra semestervecka när man fyllt 40, men varför stanna där? Varför inte fortsätta att premiera åldrandet genom att även införa extra semesterveckor vid 50, 60 och 70?
Flexiblare arbetsuppgifter
Om man under de sista arbetsåren får koncentrera sig på det man är bäst på, kan det innebära att man fortsätter jobba, konstaterar Svenska Miljöinstitutet. Att de seniora medarbetarna får första tjing på alla roliga arbetsuppgifter vore alltså rimligt, liksom att de slipper allt tradigt trökjobb.
Anpassning efter ålder
Det kan vara svårt att veta vad som egentligen avses med anpassning, men att byta ut fruktkorgarna mot skålar med gröna marmeladkulor kan vara ett steg i rätt riktning.
Att anpassa kontorstiden efter dygnsrytmen hos äldre torde vara en självklarhet – låt 6–2 bli det nya 9–5. Texten i alla utskrifter, trycksaker och litteratur på kontoret ska dessutom vara minst tio punkter stor och oskicket att använda färgad text totalförbjuds.
Åldersmedveten kultur
För att få mogna medarbetare att stanna längre i sin tjänst är det viktigt att deras kunskaper och erfarenheter tas till vara. Att ungtuppar och ålderister som förlöjligar och fnissar åt äldres bidrag i diskussioner omedelbart förses med en dumstrut är minst lika viktigt. Medarbetare som mumlar i skägget bör dessutom få löneavdrag.
Man skulle också kunna inrätta en ny tjänst – åldersombudsman, vars arbetsuppgifter består i att bevaka de äldres intressen och serva de mognare medarbetarna på allehanda sätt efter personliga önskemål.
Bra arbetsmiljö åt alla
Egna rum till alla vore rimligt eftersom kontorslandskap är förödande på alla upptänkliga sätt. Men åtminstone de som fyllt 55 borde omgående förses med egna rum för att slippa släpa runt på tunga kontorsattiraljer och komma undan tjattret på de öppna arbetsytorna.
Arbetsgivaren slipper därmed införa fler vilrum, eftersom 50-plussare då kan ta en behövlig paus på den obligatoriska soffan i det åldersanpassade egna rummet där de själva kan reglera värmen så att den är optimal för blodcirkulationen.
Den arbetsgivare som verkligen månar om sina till åren komna anställda ser, utöver ovanstående tips, också till att sätta guldkant på de sista ljuva arbetsåren genom att installera margaritamaskiner på varje våningsplan samt införa obligatoriska arbetsplatsträffar med powerpoint-presentationer av barnbarn och katter.
