Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Färre och färre får gå med i facket
- Att vara fackföreningsmänniska i Colombia är som att vara kriminell. Dörrarna stängs för en, säger Rosa Elena Flerez, generalsekreterare på CTC.
En ny lag har gjort slut på stabiliteten på den privata sektorn. Allt fler får korttidskontrakt eller anställs via någon annan organisation vilket innebär att företagen slipper betala sociala avgifter. De som inte har en tillsvidareanställning förlorar dessutom rätten att organisera sig. "Det är 2000-årets slaveri", säger Rosa Elena Flerez och berättar om fyrahundra personer i textilbranschen som försökte bilda ett fack. Arbetsgivaren fick nys om saken och gjorde sig av med "de värsta". Andra trakasserades tills de kom på bättre tankar. Han sa: "jag föredrar att ha gerillamedlemmar framför fackföreningsaktiva."
- Det är hundra procent riskfyllt att vara fackligt engagerad, och det är regeringens politik, säger Rosa Elena Flerez som påminner om vad president Uribe sa om facket och gerillan för tre år sedan: "Det är den förbannade kombinationen som utgör problemet."
178 organisationer ingår i centralorganisationen CTC som har runt 55 000 medlemmar inom bland annat jordbruk och industri.
På CTC:s kontor tar Rosa Elena Flerez emot oss tillsammans med sina kollegor Luz Mary Gonzalez, direktör för avdelningen för kvinnofrågor, och Nohora Stella Tovar, ansvarig för den så kallade informella sektorn.
Sektorn består av medlemmar som får kontant betalning och inte betalar några skatter. I Sverige skulle vi ha kallat det för svartjobb men i Latinamerika försöker myndigheterna inte att beskatta dem.
Vi sitter vid ett runt bord och i mitten ligger en hög tidningar. Rosa Elena Flerez pekar på omslaget överst och berättar att den mannen var organisationens president fram till för ett halvår sedan. Han dog i en hjärtattack. Ett tecken på hur stressigt det är, säger hon.
Hur mycket jobbar ni?
- Sju dagar i veckan. Regeringen hittar konstant på en ny antifacklig bestämmelse och då måste vi jobba med den. Man hinner inte vara med sin familj men vi som jobbar fackligt lär oss att utnyttja tiden maximalt, säger Rosa Elena Flerez.
- Jo, det blir en hel del. Jag jobbar ofta helger, säger Luz Mary Gonzalez.
Hur kom det sig att ni började arbeta fackligt?
- Jag jobbade på en fabrik. Kvinnorna tjänade mindre och ingen tog hänsyn till gravida. För att skaffa mig utbildning för att kunna förklara för dem deras rättigheter jobbade jag på nätterna och pluggade på dagarna, säger Rosa Elena Flerez.
- Och det lönade sig, fyller de andra två i. Rosa Elena är den första kvinnan som är generalsekretare i CTC.
Nohora Stella Tovar satte ihop komponenter på ett elektronikföretag. Efter att hon påbörjat en utbildning för att förhandla upp lönerna såg hennes arbetskamrater en ledarfigur i henne och valde henne som sin representant.
- Det var början på min kärleksaffär med fackföreningsrörelsen, skrattar hon.
Luz Mary Gonzalez säger att kvinnorna i Colombia har det svårt och att hon vill ge dem verktyg för att de ska kunna utkräva saker från chefen.
Känns det värt att jobba så här mycket?
Rosa Elena Flerez menar att en del inte tycker att det fackliga jobbet gör skillnad men de är övertygade om att det är så.
- Vi måste jobba på och förbättra brister. Mycket är bekymmersamt i Colombia men vi är övertygade att vårt arbete gör skillnad. Alla problem som finns är en inspirationskälla till att göra något.
Exemplen på problem är många: Företagen bryter mot överenskommelser och regeringen gör inget för att tvinga dem. Man stänger företag för att kunna byta juridisk person och på det sättet kan man bli av med facket. Och så alla hot, trakasserier, tvångsförflyttningar och mord.
Har någon av er blivit hotad?
- Inte ännu och om Gud vill inte i framtiden heller. Men vi är försiktiga.
Kan läsarna i Sverige hjälpa till med något?
- Mycket solidaritet finns redan. LO, TCO och NIR* stödjer oss mycket. Vi känner oss inte ensamma.
- Frihandelsavtalen mellan Colombia och EU samt mellan Colombia och USA är negativa för oss och vi skulle gärna se att man motarbetade dem. Det är felaktigt att säga att facket är emot ekonomisk utveckling, vi är för, men det ska vara jämlikt.
*) NIR, Näringslivets Internationella Råd, är en ideell förening som verkar på uppdrag av Svenskt Näringsliv (som representerar ca 55 000 medlemsföretag). NIR:s uppdrag är att bistå svenska företag på ekonomiskt, politiskt eller socialt komplexa marknader utifrån ett långsiktigt perspektiv.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Så får man äldre att stanna kvar på jobbet
Mer än hälften av tjänstemännen över 50 vill gå i pension i förtid. Här är några högst subjektiva tips på hur man ska få äldre att stanna på jobbet.
Pensionsåldern flyttas fram och vi förväntas jobba allt längre. Men vi vill inte – åtminstone inte vi som befunnit oss på arbetsmarknaden ett tag. TCO:s rapport visar att 52 procent av tjänstemännen i åldersspannet 50–67 vill gå tidigare än riktåldern för pension som för närvarande är 67 år.
Svenska Miljöinstitutet sammanställde för några år sedan strategier för att behålla 50-plussarna på arbetsmarknaden. De handlar om att skapa ett gott arbetsklimat där äldre känner sig uppskattade och efterfrågade, men också om flexibilitet och anpassningar av arbetsmiljön, enligt institutets arbetsmiljöspecialister.
Gott så. Det saknas dock mer konkreta exempel. Kollega kan därför erbjuda några anspråkslösa förslag på vad som skulle få åtminstone en snart 60-plussare att sluta tråna efter tidigare pension.
Visa äldre anställda uppskattning
En åldersrelaterad bonus skulle garanterat få vilken 55-plussare som helst att känna sig uppskattad. Likaså att förlägga konferenser och dylikt på platser med tropiskt klimat, vilket gör underverk för artrosangripna leder. Vissa arbetsgivare har en extra semestervecka när man fyllt 40, men varför stanna där? Varför inte fortsätta att premiera åldrandet genom att även införa extra semesterveckor vid 50, 60 och 70?
Flexiblare arbetsuppgifter
Om man under de sista arbetsåren får koncentrera sig på det man är bäst på, kan det innebära att man fortsätter jobba, konstaterar Svenska Miljöinstitutet. Att de seniora medarbetarna får första tjing på alla roliga arbetsuppgifter vore alltså rimligt, liksom att de slipper allt tradigt trökjobb.
Anpassning efter ålder
Det kan vara svårt att veta vad som egentligen avses med anpassning, men att byta ut fruktkorgarna mot skålar med gröna marmeladkulor kan vara ett steg i rätt riktning.
Att anpassa kontorstiden efter dygnsrytmen hos äldre torde vara en självklarhet – låt 6–2 bli det nya 9–5. Texten i alla utskrifter, trycksaker och litteratur på kontoret ska dessutom vara minst tio punkter stor och oskicket att använda färgad text totalförbjuds.
Åldersmedveten kultur
För att få mogna medarbetare att stanna längre i sin tjänst är det viktigt att deras kunskaper och erfarenheter tas till vara. Att ungtuppar och ålderister som förlöjligar och fnissar åt äldres bidrag i diskussioner omedelbart förses med en dumstrut är minst lika viktigt. Medarbetare som mumlar i skägget bör dessutom få löneavdrag.
Man skulle också kunna inrätta en ny tjänst – åldersombudsman, vars arbetsuppgifter består i att bevaka de äldres intressen och serva de mognare medarbetarna på allehanda sätt efter personliga önskemål.
Bra arbetsmiljö åt alla
Egna rum till alla vore rimligt eftersom kontorslandskap är förödande på alla upptänkliga sätt. Men åtminstone de som fyllt 55 borde omgående förses med egna rum för att slippa släpa runt på tunga kontorsattiraljer och komma undan tjattret på de öppna arbetsytorna.
Arbetsgivaren slipper därmed införa fler vilrum, eftersom 50-plussare då kan ta en behövlig paus på den obligatoriska soffan i det åldersanpassade egna rummet där de själva kan reglera värmen så att den är optimal för blodcirkulationen.
Den arbetsgivare som verkligen månar om sina till åren komna anställda ser, utöver ovanstående tips, också till att sätta guldkant på de sista ljuva arbetsåren genom att installera margaritamaskiner på varje våningsplan samt införa obligatoriska arbetsplatsträffar med powerpoint-presentationer av barnbarn och katter.
Osäker anställning kan leda till för tidig död
Den som byter ett dåligt jobb mot ett bra minskar risken att dö i förtid. Det visar en ny studie.
Hur vi har det på jobbet påverkar vår hälsa. I en studie från Karolinska institutet tittade forskarna på hur ett byte från en osäker till en säker anställning påverkade risken att dö.
– Ett byte minskade risken för att dö med 20 procent. Skillnaden var högre än jag hade förväntat mig. Det blir väldigt tydligt vilken påverkan anställningsförhållanden har när det handlar om dödlighet, säger Theo Bodin, en av forskarna bakom studien.
Låg lön dålig för hälsan
En osäker anställning präglas till exempel av låg lön, låg facklig anslutningsgrad och låg anställningstrygghet. I studien har forskarna inte undersökt varför osäkra anställningsförhållanden ökar dödligheten men Theo Bodin kan se flera förklaringar.
– En osäker anställning kan ge oro och stress. Det kan i sin tur leda till sömnstörningar, psykisk ohälsa och missbruk. Att inte kunna sova och att äta på oregelbundna tider ökar risken för övervikt, diabetes och högt blodtryck. Högt blodtryck kan ge hjärtinfarkt och stroke.
Svårare att få lån
En osäker anställning ger också praktiska problem eftersom det blir svårare att få lån och förstahandskontrakt.
– Anställningen påverkar också familjelivet och det sociala livet. Man vågar kanske inte tacka nej när man blir inringd och tvingas att organisera sitt liv kring de osäkra anställningsförhållandena, säger Theo Bodin.
I studien använde forskarna registerdata från drygt 250 000 anställda mellan 20 och 55 år i Sverige under åren 2006 till 2017.
Theo Bodin och hans kollegor ska nu mer specifikt titta närmare på orsakerna till den högre dödligheten. I oktober ska de dessutom publicera en handbok med förslag på hur arbetsmarknaden kan förändras till det bättre.
