Året var 1980, jag gick i femman i mellanstadiet och det skulle snart hållas folkomröstning om kärnkraften. Ämnet intresserade oss barn och vi frågade alla vuxna i skolan vad de skulle rösta på. Ibland fick vi svar. Som den här dagen när en lärare pekade ut linje ett som favorit och fick en applåd från knappt hälften av eleverna i klassen som också var för kärnkraften – drygt andra halvan höll på linje tre.

Så långt inga konstigheter. Men när läraren skulle förklara sitt ställningstagande blev det besvärligt. Hen motiverade nämligen sitt ja till kärnkraft med att säga något nedsättande om människor från arabvärlden (där oljan kom ifrån).

Jag kommer ihåg hur det kändes, hur arg jag blev. Och ledsen. Och chockad. Det var första gången jag hörde en vuxen uttala något öppet rasistiskt. Jag sade emot. Jag minns hur obehagligt det var, för jag hade inte kontroll över känslorna.

Efteråt skämdes jag över att jag inte bara hållit tyst för det blev ju som man brukar säga ”dålig stämning”. Men nu är jag glad att mitt 11-åriga jag reagerade. Som Jonatan säger i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta: ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Och forskningen ger mig rätt, det är vetenskapligt bevisat att människor som bemöter fördomar gör skillnad. Inte i stunden, men på sikt. Att inte agera mot ett rasistiskt eller på annat sätt fördomsfullt uttalande, ökar risken att sådana beteenden normaliseras. Dock är det förstås inte optimalt att gå på i affekt som jag gjorde som barn i det där klassrummet. Det är heller inte rätt väg att angripa personen som säger något, utan reaktionen ska handla om innehållet i det som sägs. Hur gör man det på ett bra sätt? I Kollega får du en hel del tips på fiffiga sätt att svara, missa inte det. 

Läs mer: Så bemöter du rasism på jobbet