Det spelar ingen roll åt vilket håll man vänder blicken: i nästan alla länder strejkar man mer än i Sverige. Danmark hade till exempel i snitt 54 förlorade arbetsdagar per tusen arbetstagare och år under åren 2010-2017. Sverige hade tre.

Under samma period försvann 316 dagar på Cypern och Frankrike gick miste om 125 dagar per tusen arbetstagare och år.

Just fransmän får ibland stå som symbol för ett folk som genom strejker står upp mot orättvisor och inte knyter näven i fickan. Men anledningen till att det strejkas olika mycket i olika länder är inte främst kulturell, enligt Christer Thörnqvist, docent i arbetsvetenskap vid Högskolan i Skövde.

– Man ska akta sig för att ge kulturella förklaringar. Den främsta anledningen till att det är få strejker i Sverige är vårt centraliserade avtals- och förhandlingssystem. Ju mer decentraliserad en förhandling är, desto större är riskerna för konflikter kring lokala frågor. Det är förklaringen till att exempelvis Danmark har fler konflikter än Sverige, trots att länderna är ganska lika på andra sätt, säger han.

Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet, håller med. Han pekar på bland annat Industriavtalet och Sveriges höga fackliga organisationsgrad som två orsaker till att arbetsmarknaden är fredlig.

– I Frankrike vet arbetsgivarna att facken, tvärtemot vad man kan tro, är svaga och att strejkerna ofta blir korta. Där finns inga stora konfliktfonder och ett strejkvarsel får ingen större effekt. Strejkerna riktar sig också ofta mot staten i politiska strejker. Det kan handla om minimilöner eller höjd pensionsålder till exempel.

Starka fackförbund med många medlemmar kan med andra ord leda till att strejkerna blir få. Men det betyder inte att strejkvapnet har spelat ut sin betydelse. För trots att det sällan används är det helt avgörande att ha något att hota med, enligt Niklas Hjert, förhandlingschef på Unionen.

– Det finns inget självändamål i att ha många konflikter. Men strejkvapnet måste finnas i ett förhandlingssystem. Hade vi inte det hade förhandlingarna inte fungerat. Vi måste kunna sätta kraft bakom våra krav, för att uppnå resultat. Och arbetsgivarna har ju också ett konfliktvapen i form av lockouter, säger han.

Läs också: Om Unionen strejkar stannar Sverige

Frågan är då om det är bra att det strejkas så lite i Sverige? Jo, det är nog det, enligt de experter vi pratat med. De uteblivna strejkerna är ett tecken på att förhandlingsmodellen fungerar och en fredlig arbetsmarknad sparar pengar åt företagen och samhället.

Men kanske strejkar vi ändå lite för lite, enligt Christer Thörnqvist. För precis som i andra relationer kan det vara bra att rensa luften ordentligt ibland.

– Risken är att människor knyter näven i fickan. Man kan se att många konfliktområden återkommer gång på gång. En anledning kan vara att medlarna hittat en kompromiss som inte löser själva grundfrågan. I sådana lägen skulle det kanske vara bättre med en strejk och en ordentlig lösning på konflikten. Latent missnöje är inte bra för arbetsmoral och produktivitet, säger han.

Om en strejk lyckas eller inte har flera förklaringar. Inom privat sektor svider en strejk i arbetsgivarnas plånböcker och en strejk kan snabbt få stora konsekvenser. Det innebär att arbetsgivarna helst undviker dem.

Det visade sig senast vid hamnkonflikten där Hamnarbetarförbundet fick sitt kollektivavtal först när de hotade med att ta ut samtliga medlemmar i strejk.

Läs mer: "Strejkerna ökade trycket"

Läs mer: Begränsad strejkrätt från och med augusti

– Företagen är känsligare för strejk i dag eftersom de i princip bara tillverkar på beställning och inte har några stora lager. En strejk får snabbt effekt, säger Anders Kjellberg.

Å andra sidan kan strejkviljan hos arbetstagare bli lägre om det finns en rädsla att konflikten leder till förlorade jobb.

– Globaliseringen håller tillbaka strejkviljan. Det kan finnas en rädsla att en strejk gör att företaget förlorar marknadsandelar eller att produktion flyttar utomlands.    

Vid strejker inom offentlig sektor blir läget ett annat: när arbetstagarna strejkar sparar arbetsgivarna, åtminstone på kort sikt, pengar. Någon risk för att verksamheten skulle gå i konkurs eller flytta utomlands finns däremot inte. I stället blir allmänhetens stöd avgörande, enligt forskarna.

– Det är väldigt viktigt att få allmänhetens sympati om man ska lyckas med en strejk. Det kunde vi se under busstrejken, där chaufförerna strejkade för att de inte hann med att gå på toaletten. Det är väldigt viktigt att få allmänheten med sig, särskilt om allmänheten drabbas. Vid en strejk inom exempelvis pappersindustrin spelar det ingen roll eftersom allmänheten inte märker av strejken. Då blir andra, ekonomiska faktorer viktiga, säger Anders Kjellberg.

Läs också: 3 frågor och svar om strejk

Men även inom privat sektor kan det vara viktigt att väcka sympati hos allmänheten. Och den hänger ofta samman med vad man strejkar för.

– Generellt kan man säga att allmänheten är mer positivt inställd till strejker som rör arbetsmiljö än strejker som rör löner. Det har vi bland annat kunnat se under pilotstrejker, där redan välbetalda personer strejkar för att få ännu högre löner. Då jämför folk med sina egna löner och frågar sig varför de ska ha så mycket mer, säger Christer Thörnqvist.

Finns det yrkesgrupper som inte tjänar på att strejka?
– Det gör det ju. Min egen yrkesgrupp kan till exempel strejka hur mycket vi vill utan att någon bryr sig. Det enda som skulle hända är att våra forskningsmedel skulle ta slut snabbare. Inte heller egenföretagare tjänar på att strejka.

Den som strejkar får ingen lön. Inkomstbortfallet täcks då av fackförbundets strejkkassa. Unionens strejkkassa är, i likhet med dem hos andra svenska fackförbund, välfylld. Enligt senaste årsrapporten fanns nio miljarder kronor i kassan, vilket skulle räcka till att ta ut samtliga 650 000 medlemmar i strejk i två veckor. Att det skulle hända är högst osannolikt. Ändå tycker Niklas Hjert att det är bra att ha mycket pengar.

– Vi måste planera även för det osannolika. Dessutom har vi branscher med väldigt många medlemmar. Det måste finnas tillräckligt med pengar för att kunna hantera både små och stora konflikter. De ska kunna användas både för att få till ett kollektivavtal på en arbetsplats där det inte finns och till att hantera stora konflikter som omfattar alla medlemmar, exempelvis vid förhandlingar om pensions- eller omställningsavtal, säger han.

Nästa år är det avtalsrörelse igen. Det innebär att risken – eller kanske möjligheten – för konflikter ökar. Men särskilt många strejker lär det inte bli, enligt experterna.

– Det finns ingenting som tyder på det. Men det finns ett missnöje med lönerna bland exempelvis lärare, sjuksköterskor och andra kvinnodominerade yrken. Även inom handeln. Inom de sektorerna finns ingen risk att produktionen flyttar utomlands och då ökar konfliktbenägenheten. Det är nog ingen tillfällighet att de största strejkerna sedan Industriavtalet skett på områden där verksamheten inte kan flytta utomlands. För de tre största svarade Kommunal 2003, Vårdförbundet 2008 och Byggnads 2012. Om missnöjet underifrån blir för stort måste fackförbunden agera, säger Anders Kjellberg och får medhåll av Christer Thörnqvist.

– Strejker brukar gå i cykler, men det finns inget som tyder på att de skulle bli vanligare inom den närmaste framtiden. Men om privat sektor drar ifrån i förhållande till offentlig sektor – lönepåslag i procent gynnar ju dem med högre lön – finns nog en risk att fler börjar ifrågasätta Industriavtalet.

Och kanske borde även fackförbunden inom privat sektor vara tuffare.

– Lönerna har minskat i förhållande till vinstutdelningarna. På det viset kan man säga att fackförbunden borde ha fått ut lite mer. Det finns nog utrymme att vara lite tuffare, säger Christer Thörnqvist.