Hoppa till huvudinnehåll
Söka jobb

Så söker du jobb med funktionsnedsättning

IT-konsulten Christian Hedberg vet hur man söker jobb när man har en funktionsnedsättning.
Publicerad
Mikael Wallerstedt
Arbetsgivaren har byggt en ramp så att Christian lätt kommer in på kontoret. Mikael Wallerstedt

– Jag vill jobba, försörja min fru och mina två barn. Leva på riktigt!

Så säger Christian Hedberg. Men riktigt så enkelt är detta inte om man sitter i rullstol. Som funktionsnedsatt möter man en massa motstånd, till exempel i form av atittyder och fördomar i arbetslivet. 

I dag har Christian lyckats förverkliga sin vision – han är IT- och dataansvarig på butikskedjan Elon.

– Det tog sin tid innan jag insåg vissa saker, till exempel att man som funktionshindrad gör bäst i att söka jobb genom sitt kontaktnät. Som funktionsnedsatt behöver du nämligen någon som ”går i god” för dig. Tråkigt men sant, säger Christian. 

Faktum är att han själv inte ens sökte jobbet på Elon, utan blev tipsad via kontakter. Och han trivs väldigt bra med sitt arbete.

– Det är så otroligt skönt att slippa lönebidrag! Och det är en fördel att bo på en liten ort – här känner alla mig och vet ungefär vad jag kan. Som funktionsnedsatt är risken annars stor att sorteras ut direkt när man söker jobb, att inte ens få chans att visa vad man kan.

Hans arbetsgivare i Hedemora har nyss flyttat och för Christians skull har man ordnat en särskild parkeringsplats märkt med handikappskylt, och byggt en ramp som leder till kontorsbyggnaden.

Jag är inte för regler och rättigheter in absurdum – det viktigaste är att saker fungerar i vardagen, både hemma och på jobbet.

Dörrarna forcerar Christian genom att öppna och sedan backa in. Han visar toaletten, som inte är ombyggd till handikapptoalett, men som ändå fungerar hjälpligt eftersom han kommer in genom dörren med sin rullstol.

– Jag är inte för regler och rättigheter in absurdum – det viktigaste är att saker fungerar i vardagen, både hemma och på jobbet.

Christian hade inga problem att få hjälpmedel till arbetsplatsen. Han har en extra rullstol som han snabbt svingar sig över i då vi kommer in på hans kontor. Han måste byta ställning ofta och ”arbetsrullstolen” har en extra mjuk dyna och inga armstöd, för att den ska gå lätt att köra in under skriv- och fikabord.

– En bärbar dator fick jag också, den underlättar så att jag kan jobba både hemma och i alla olika butiker.

I dag tror han att det är tveksamt om Försäkringskassan skulle godkänna en bärbar dator som hjälpmedel, men för sex år sedan ansågs den som ett specifikt hjälpmedel som underlättade hans arbete.

Försäkringskassan, läkarna och Christian själv har enats om att han klarar 40 procents arbetstid – fyra timmar, fyra dagar i veckan.

– Jag skulle inte orka jobba heltid. Jag måste vila en dag mitt i veckan för att orka. Och träningen – som faktiskt är det som gör att jag överlever utan att bli fast i smärtstillande morfinmissbruk – tar väldigt mycket tid. Vissa dagar har jag så ont att det är omöjligt att jobba. Men då kan jag ändå åka till jobbet bara för att dricka kaffe och få lite social samvaro.

– Och ibland måste arbetstiden anpassas efter jobbet, men jag försöker att sluta 12 varje dag.

Christians liv förändrades fullständigt den där junidagen 2006 då han skulle visa sin fru Marie hur man klättar uppför en bergvägg. En säkerhetslina brast och han föll handlöst tio meter rakt ner. Hela ryggraden flyttades in mot magen och han insåg med en gång att något riktigt allvarligt hade hänt. Han kunde inte röra benen.

Efter ett otal operationer är ryggraden hyfsat rak. Men trots att nederdelen av kroppen numera är helt förlamad finns vissa nervtrådar kvar, som resulterar i en kronisk värk – stundtals nästan outhärdlig.

– Det är som ”tusen nålar”, fast i ryggen och benen, och hela tiden.

För att lindra de värsta smärttopparna skrev läkarna ut morfin. Christian knaprade glatt och mådde toppen.

– Jag fick min drog utskriven på recept, det var helt lagligt, jag behövde inte ens sno grejer för att finansiera mitt missbruk. Men det var just missbrukare jag blev – och en dålig pappa och make. Borta i dimman.

Det tog tid för Christian att inse vad som hänt. Han hade inte bara förlorat sin rörelseförmåga i benen. Han höll på att bli en riktig ”loser”. Det sociala livet, arbetet, hela identiteten var på väg att försvinna.

När insikten väl kom fick den honom att reagera. I stället för att konstant lindra smärtan började han gå emot den – kämparandan hade han kvar. Han började träna, inte normalt, utan stenhårt. Precis som han alltid gjort, utmanat gränser, försökt överlista faror och gå så långt det bara går.

Förrförra året deltog han i OS i Sotji i kälkhockey. Laget kom sist. Vilket bara sporrar Christian att träna ännu hårdare. Förstås.

– Det är endorfinkicken jag är ute efter. Den tar ner smärtan. Dessutom sover jag bättre, av ren utmattning. Att börja jobba, ha arbetskamrater och ”göra rätt för sig” har också varit otroligt viktigt för mig.

 

Text: Majken Öst-Söderlund

Christians jobbtips för dig med funktionsnedsättning

  • Sök jobb via ditt kontaktnät.
  • Dölj inte din funktionsnedsättning i cv:t. Det kan ligga dig i fatet om du kommer på anställningsintervju. Risken finns att arbetsgivaren blir chockad av rullstolen och bara ser den – inte dina kvalifikationer. Det kan också väcka misstankar om att du har förtigit mer viktig information om dig själv.
  • Kolla i ett tidigt skede vilka hjälpmedel du kan behöva på din tilltänka arbetsplats. Beställer gör du ofta själv och betalar i förväg, eller ber företaget fakturera Arbetsförmedlingen alternativt Försäkringskassan. Det kan ta lång tid att få anpassningar beviljade, exempelvis bilstöd, som sköts av Försäkringskassan.
  • Inse att människor har fördomar – bli inte ledsen utan försök i stället att se humorn i det.
  • Våga be om hjälp. De flesta tycker att det känns bra när de inser att de kan vara till nytta.
  • Var rak och tydlig när saker inte fungerar. De flesta lägger inte pärmar som du behöver högst upp i bokhyllan av elakhet. De gör det av gammal vana. Acceptera att det tar tid att lära in nya rutiner och att allt inte fungerar med en gång. 

TILL DIG SOM ÄR ARBETSKAMRAT

  • En person med funktionsnedsättning är först och främst en arbetskamrat som alla andra, men fråga gärna om det är något speciellt som du bör tänka på i ert samarbete. 
  • Att var sak har sin plats är ofta bra för den som är funktionsnedsatt. Att låta arbetsplatser och korridorer belamras med ”jag orkar inte gå med dem till återvinningen/arkivet just nu-saker” kan göra arbetsplatsen svårforcerad för både rullstolsburna och för synskadade. 
  • Välj lunchrestauranger och after work-ställen som är tillgängliga för alla. 

TILL DIG SOM ÄR ARBETSLEDARE

  • Både du som arbetsgivare och den anställda kan ansöka om hjälpmedel och anpassningar hos Arbetsförmedlingen vid en nyanställning. Har den anställda jobbat en längre tid hos er och råkat ut för en funktionsnedsättning, är det Försäkringskassan som har hand om arbetsrelaterade hjälpmedel.
  • Att bygga en ramp eller handikappanpassa en toalett kan betraktas som ”särskild anordning” och då bekostas av Arbetsförmedlingen vid nyanställningar, eller om lönestöd har beviljats. Men det är viktigt att få pengarna beviljade först, det går inte att söka i efterhand.
  • Datorer och höj- och sänkbara skrivbord är arbetsgivarens ansvar, det är inget som klassas som hjälpmedel. Däremot kan särskilda dataprogram klassas som arbetshjälpmedel, exempelvis punktskriftsdisplayer.
  • En deltidsanställning som är ordinerad av läkare är noga reglerad. En halvtid är fyra timmar om dagen och 75 procent är sex timmar om dagen. Att laborera med tiderna för att det passar företaget eller arbets-uppgifterna bättre är inte tillåtet.
  • Det är förmågorna ni anställer, inte oförmågorna, eller hindren. Hjälpmedlen är till för att överbrygga hindren.
  • Se till att även sociala aktiviteter som personalfester och kick off-tillställningar anordnas i miljöer där alla arbetstagare kan delta.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Söka jobb

Arbetsprov, tester – och total tystnad

Eleonor Björch Lowe lade många timmar på intervjuer och tester, och två dagar på ett arbetsprov. Sedan hörde hon ingenting. Hennes fall är inte unikt. Hur mycket ska en arbetssökande stå ut med?
Publicerad 30 oktober 2025, kl 06:03
Allt fler jobbsökare vittnar om långa rekryteringsprocesser utan återkoppling – 'Jag kände mig utnyttjad'. Illustration av ett sportlopp där huvudpersonen får se någon annan ta emot medalj.
Allt fler jobbsökare vittnar om långa rekryteringsprocesser med tester och arbetsprov – utan återkoppling. Läs Eleonors och Henriks berättelser om hur det känns att bli utnyttjad i jakten på ett jobb. Illustration: Mattias Käll.

Eleonor Björch Lowe hade en pirrig känsla i magen. Hon hade sökt ett spännande jobb i mediebranschen som hon verkligen ville ha, och företaget verkade gilla henne.

– De var jättenöjda efter första intervjun och ville gå vidare med mig. Det skulle först bli personlighetstest, IQ-test och sedan intervju med en högre chef. Och det var ju inga konstigheter, säger Eleonor Björch Lowe.

Processen rullade på, hon kände att hon verkligen hade en chans att få det här jobbet. Förlaget meddelade att de valt ut några få kandidater som skulle få göra ett arbetsprov i form av förslag på tre produkter som bolaget skulle kunna sälja.

– Det var ju en hel del jobb med att kolla marknaden för de här idéerna, hitta potentiella personer som kunde producera och kolla trender utomlands. Det krävdes mycket research och jag ägnade hela två arbetsdagar åt förberedelserna, dessutom under min semester.

Två veckor utan svar efter anställningsintervju

Eleonor Björch Lowe, kritisk till hur företag hanterar kandidater i rekryteringsprocesser.
Eleonor Björch Lowe. Foto: Privat.

Powerpointpresentationen, komplett med marknadsundersökning och allt, gick fint. Eleonor Björch Lowe upplevde att hon hade presterat sitt absolut bästa, cheferna var också nöjda och bad slutligen om referenser som de ringde upp och hade långa samtal med. Sedan hände … ingenting. 
Två veckor gick utan ett pip.

– Det kändes ju rätt konstigt så till slut skickade jag ett mejl, skrev lite glatt att jag var nyfiken på hur det gick.

Svaret som kom några dagar senare från en av cheferna blev en chock. ”Jag är jätteledsen att behöva meddela dig det här, men vi kommer inte tillsätta den här tjänsten.” Men han skrev även att om de hade gjort det, skulle Eleonor Björch Lowe ha fått jobbet. ”Vi var jättenöjda med allting.”

– Jag trodde att han skojade. Jag förstår inte hur man kan låta folk gå igenom en så lång process och sedan bara säga att det inte blir något. Hade de åtminstone sagt att det var ett plötsligt beslut om nedskärningar, eller att jag var en av två slutkandidater och att den andra fick jobbet, så hade jag ju kunnat förstå. Men jag fick ingen förklaring.

Jag förstår inte hur man kan låta folk gå igenom en så lång process och sedan bara säga att det inte blir något

En SEO-specialist (expert på sökordsoptimering) som vi kan kalla Henrik har en liknande upplevelse. Han blev kontaktad av ett företag som tyckte att han skulle passa perfekt hos dem. Kul att testa något nytt, tänkte Henrik.

Först blev det intervju, sedan ett mejl med tio djupgående frågor om hans arbetsprocesser och tidigare erfarenheter. Henrik svarade noggrant.

– Kort efter kom ytterligare tolv frågor som var ännu mer detaljerade, denna gång om Metaannonsering, målgruppsegmentering, kampanjuppföljning, konverteringsdrivande material och ett logiktest. Jag presterade nästan felfritt, berättar Henrik.

När arbetsprov blir obetalt arbete

Slutligen blev han kallad till en andra intervju, där attityden från arbetsgivaren var lite mer nonchalant. Frågorna haglade: ”Om jag ska köpa vårt företagsnamn i Google Sök, hur mycket får jag betala? Hur funkar egentligen budgivningen i Google Ads? Hur hade du ökat klicken i våra nyhetsbrev? Hur ser man vilken målgrupp som klickar var i ett nyhetsbrev?”

Henrik gjorde återigen sitt allra bästa och lite senare hörde företaget av sig och meddelade att de hade gått vidare med andra kandidater. Sådant händer, resonerade Henrik. Däremot efterlyste han feedback, men trots flera påstötningar fick han aldrig något svar på varför han ratats.

– Jag fattar att man inte kan ge feedback till alla som söker ett jobb. Men det var ju de som hörde av sig till mig! Lägger man då lägger ner timmar på långa tester och djupgående frågor borde man väl åtminstone få ett svar?

Han lämnades med en känsla av tomhet: ”Vad gör jag som inte duger? Hur undviker jag att göra samma misstag igen?”

– Jag kände mig utnyttjad efter den andra intervjun och tappade lusten att söka fler jobb. Men i dag jobbar jag på ett företag där rekryteringsprocessen var jättesmidig och där jag kände mig både sedd och uppskattad.

Jag kände mig utnyttjad efter den andra intervjun och tappade lusten att söka fler jobb

Eleonor Björch Lowe å sin sida,blev förbannad. Även hon kände sig utnyttjad.

– Jag gav dem alla de här idéerna, all min research. Jag säger inte att de tänkte stjäla mina idéer, men det var så det kändes.

Hon mejlade företaget och uttryckte sin besvikelse över hanteringen, och fick ett snorkigt svar från HR som menade att man inte kunde förvänta sig att få ett jobb bara för att man sökt det.

– Men det handlade ju inte om det, vilket jag också svarade dem. Utan om att jag lägger ner så mycket tid, lämnar mina referenser och sedan hör man ingenting förrän man själv kontaktar dem – det är så otroligt dåligt skött. Jag skickade faktiskt en faktura för 16 timmars arbetstid. Förväntade mig inte alls att de skulle betala, det var mest för att markera. Men de betalade.

Lärdomarna tog hon med sig till sitt nuvarande jobb på tidningsförlaget Aller Media, där hon själv har ett visst rekryteringsansvar. Då påminns hon om vikten av att visa respekt för arbetssökande och den tid de lägger ner.

– Man kan inte svara alla som söker personligen, men ett automatiserat mejl är bättre än inget alls. Viktigast av allt är att vara tydlig från början med hur rekryteringsprocessen går till, och att höra av sig även om det är för att meddela att man ännu inte har något besked.

Text: Pernilla Fredholm.