– Jag vill jobba, försörja min fru och mina två barn. Leva på riktigt!

Så säger Christian Hedberg. Men riktigt så enkelt är detta inte om man sitter i rullstol. Som funktionsnedsatt möter man en massa motstånd, till exempel i form av atittyder och fördomar i arbetslivet. 

I dag har Christian lyckats förverkliga sin vision – han är IT- och dataansvarig på butikskedjan Elon.

– Det tog sin tid innan jag insåg vissa saker, till exempel att man som funktionshindrad gör bäst i att söka jobb genom sitt kontaktnät. Som funktionsnedsatt behöver du nämligen någon som ”går i god” för dig. Tråkigt men sant, säger Christian. 

Faktum är att han själv inte ens sökte jobbet på Elon, utan blev tipsad via kontakter. Och han trivs väldigt bra med sitt arbete.

– Det är så otroligt skönt att slippa lönebidrag! Och det är en fördel att bo på en liten ort – här känner alla mig och vet ungefär vad jag kan. Som funktionsnedsatt är risken annars stor att sorteras ut direkt när man söker jobb, att inte ens få chans att visa vad man kan.

Hans arbetsgivare i Hedemora har nyss flyttat och för Christians skull har man ordnat en särskild parkeringsplats märkt med handikappskylt, och byggt en ramp som leder till kontorsbyggnaden.

Jag är inte för regler och rättigheter in absurdum – det viktigaste är att saker fungerar i vardagen, både hemma och på jobbet.

Dörrarna forcerar Christian genom att öppna och sedan backa in. Han visar toaletten, som inte är ombyggd till handikapptoalett, men som ändå fungerar hjälpligt eftersom han kommer in genom dörren med sin rullstol.

– Jag är inte för regler och rättigheter in absurdum – det viktigaste är att saker fungerar i vardagen, både hemma och på jobbet.

Christian hade inga problem att få hjälpmedel till arbetsplatsen. Han har en extra rullstol som han snabbt svingar sig över i då vi kommer in på hans kontor. Han måste byta ställning ofta och ”arbetsrullstolen” har en extra mjuk dyna och inga armstöd, för att den ska gå lätt att köra in under skriv- och fikabord.

– En bärbar dator fick jag också, den underlättar så att jag kan jobba både hemma och i alla olika butiker.

I dag tror han att det är tveksamt om Försäkringskassan skulle godkänna en bärbar dator som hjälpmedel, men för sex år sedan ansågs den som ett specifikt hjälpmedel som underlättade hans arbete.

Försäkringskassan, läkarna och Christian själv har enats om att han klarar 40 procents arbetstid – fyra timmar, fyra dagar i veckan.

– Jag skulle inte orka jobba heltid. Jag måste vila en dag mitt i veckan för att orka. Och träningen – som faktiskt är det som gör att jag överlever utan att bli fast i smärtstillande morfinmissbruk – tar väldigt mycket tid. Vissa dagar har jag så ont att det är omöjligt att jobba. Men då kan jag ändå åka till jobbet bara för att dricka kaffe och få lite social samvaro.

– Och ibland måste arbetstiden anpassas efter jobbet, men jag försöker att sluta 12 varje dag.

Christians liv förändrades fullständigt den där junidagen 2006 då han skulle visa sin fru Marie hur man klättar uppför en bergvägg. En säkerhetslina brast och han föll handlöst tio meter rakt ner. Hela ryggraden flyttades in mot magen och han insåg med en gång att något riktigt allvarligt hade hänt. Han kunde inte röra benen.

Efter ett otal operationer är ryggraden hyfsat rak. Men trots att nederdelen av kroppen numera är helt förlamad finns vissa nervtrådar kvar, som resulterar i en kronisk värk – stundtals nästan outhärdlig.

– Det är som ”tusen nålar”, fast i ryggen och benen, och hela tiden.

För att lindra de värsta smärttopparna skrev läkarna ut morfin. Christian knaprade glatt och mådde toppen.

– Jag fick min drog utskriven på recept, det var helt lagligt, jag behövde inte ens sno grejer för att finansiera mitt missbruk. Men det var just missbrukare jag blev – och en dålig pappa och make. Borta i dimman.

Det tog tid för Christian att inse vad som hänt. Han hade inte bara förlorat sin rörelseförmåga i benen. Han höll på att bli en riktig ”loser”. Det sociala livet, arbetet, hela identiteten var på väg att försvinna.

När insikten väl kom fick den honom att reagera. I stället för att konstant lindra smärtan började han gå emot den – kämparandan hade han kvar. Han började träna, inte normalt, utan stenhårt. Precis som han alltid gjort, utmanat gränser, försökt överlista faror och gå så långt det bara går.

Förrförra året deltog han i OS i Sotji i kälkhockey. Laget kom sist. Vilket bara sporrar Christian att träna ännu hårdare. Förstås.

– Det är endorfinkicken jag är ute efter. Den tar ner smärtan. Dessutom sover jag bättre, av ren utmattning. Att börja jobba, ha arbetskamrater och ”göra rätt för sig” har också varit otroligt viktigt för mig.

Text: Majken Öst-Söderlund