Sara Kadefors

Min pappa är en mycket beläst person. Sedan några år tillbaka läser han såväl romaner som facklitteratur på tyska, eftersom han kom på att många tyska författare inte översätts till svenska. Då var det lika bra att lära sig ett nytt språk, tyckte min pappa.

Jag vet hur det är att vara ung. Man har ont i magen när man vaknar på morgonen, brottas med blygsel och nervositet, tolkar allt som ett tecken på sin egen otillräcklighet, känner sig ful, misslyckad, värdelös, stammar, svettas och gråter, instängd på rummet.

Fördelen med att inte träffa vänner från förr så ofta är att man slipper påminnas om det förflutna. I en stad som inte är ens egen kan man gå omkring tämligen anonym och låtsas som om man är en vanlig, redig människa som passar in perfekt. Man kan skapa sig vilken identitet man vill på en ny plats. Man kan bli hur rolig eller tråkig som helst.

Jag drömmer om att längta efter äventyr. Jag drömmer om att vilja vara en sådan som man aldrig vet var hon håller hus - i Kairo eller Katmandu, Kuala Lumpur eller Kiruna, en sådan vars incheckningar på Facebook har en undertext som vibrerar av drama.

SARA KADEFORS: Jag vet inte vad som har hänt med oss. När vi ses pratar vi om träningsvärk och vilken träningsform som "ger mest".

Jag åker tuff-tuff-tåg till världens ände som inte ligger alltför många timmar från en större svensk stad. Till en början går det bra, sedan händer något konstigt med rälsen. Det går inte längre att se bokstäverna i boken.

Jag överkonsumerar hämtmat och design­kläder på rea medan man borde spara varenda krona som blir över till barnen. Den långhåriga i Lyxfällan på TV 3 säger att sparandet är livsviktigt och att det inte finns någon klädbudget alls. Den korthåriga säger att man måste ta med sig lunchlåda till jobbet.