Där döljer sig en film, kanske en hel roman, om oväntade händelser och oförutsägbara möten. Jag skulle vilja vara någon som träffar människor på olika tåg som man blir vän för livet med, en som åker i väg för att utforska hur folk lever i okända ryska provinser. Märk väl, jag drömmer inte om att göra de sakerna, jag drömmer om att vara någon som vill göra dem. Tänk vad jag hade fått uppleva, vilka erfarenheter jag hade burit på.

När människor pratar om den annalkande semestern lyssnar jag storögt. De ska hyra hus på platser jag aldrig hört talas om, cykla i berg eller ta dykcertifikat. De har så många vänner som de ska träffa, den och den familjen som har hus där och där, och gänget som de träffade på Grönland den där gången. Deras sommarhus ligger intill andra trevliga familjers hus. Barnen springer ut och in hos varandra. Middagarna äter de på glasverandor eller i trädgården under en syren. Ingenting är så noga, ser jag på bilderna. Ingenting är så bajsnödigt. Gästerna, som dyker upp, sover i hängmattan eller i kökssoffan. På morgonen badar de nakna i sjön tillsammans.

Det kommer sällan någon och hälsar på oss längre. Första sommaren sa jag att alla var välkomna, sedan slutade jag säga det. Vi dricker inte så mycket vin. I närheten bor folk som jag på sin höjd säger hej till. Bara tanken på att någon ska komma och hälsa på gör att hjärtat börjar slå snabbare. Jag drömmer mardrömmar om stora, bohemiska middagar och kött till tolv personer som ska marineras i tid. Samtidigt skulle jag vilja vara någon som vill leva så. Det ser ju så underbart ut, så franskt.

Jag sa att jag ville bli journalist en gång, för jag ville vara någon som ville bli journalist. Jag ville vara någon som till varje pris ville ha svar på en kontroversiell fråga. Jag sa att jag brann för sanningen. Det gjorde jag inte. Det värsta jag kunde tänka mig var ett jobb på en nyhetsredaktion. Tänk om någon skulle be mig att göra en intervju med en viktig person och leverera en text redan i morgon. Tänk om någon skulle be mig att ringa någon. Jag hade ju telefonskräck. 

Det tar tid att förstå att man aldrig kommer att bli den som man velat vara. Det finns ingen äventyrslystnad i mig. För mycket resande gör mig orolig och nervös, okända städer känns obehagliga. Helst tar jag det lugnt på en trygg plats tillsammans med så få människor som möjligt. Om jag inte hade läst så många romaner och sett så många filmer hade jag kanske kunnat vila i att vara den trista typ jag uppenbarligen är.