Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Jag vill inte vara den jag ville bli
Jag drömmer om att längta efter äventyr. Jag drömmer om att vilja vara en sådan som man aldrig vet var hon håller hus - i Kairo eller Katmandu, Kuala Lumpur eller Kiruna, en sådan vars incheckningar på Facebook har en undertext som vibrerar av drama.
Där döljer sig en film, kanske en hel roman, om oväntade händelser och oförutsägbara möten. Jag skulle vilja vara någon som träffar människor på olika tåg som man blir vän för livet med, en som åker i väg för att utforska hur folk lever i okända ryska provinser. Märk väl, jag drömmer inte om att göra de sakerna, jag drömmer om att vara någon som vill göra dem. Tänk vad jag hade fått uppleva, vilka erfarenheter jag hade burit på.
När människor pratar om den annalkande semestern lyssnar jag storögt. De ska hyra hus på platser jag aldrig hört talas om, cykla i berg eller ta dykcertifikat. De har så många vänner som de ska träffa, den och den familjen som har hus där och där, och gänget som de träffade på Grönland den där gången. Deras sommarhus ligger intill andra trevliga familjers hus. Barnen springer ut och in hos varandra. Middagarna äter de på glasverandor eller i trädgården under en syren. Ingenting är så noga, ser jag på bilderna. Ingenting är så bajsnödigt. Gästerna, som dyker upp, sover i hängmattan eller i kökssoffan. På morgonen badar de nakna i sjön tillsammans.
Det kommer sällan någon och hälsar på oss längre. Första sommaren sa jag att alla var välkomna, sedan slutade jag säga det. Vi dricker inte så mycket vin. I närheten bor folk som jag på sin höjd säger hej till. Bara tanken på att någon ska komma och hälsa på gör att hjärtat börjar slå snabbare. Jag drömmer mardrömmar om stora, bohemiska middagar och kött till tolv personer som ska marineras i tid. Samtidigt skulle jag vilja vara någon som vill leva så. Det ser ju så underbart ut, så franskt.
Jag sa att jag ville bli journalist en gång, för jag ville vara någon som ville bli journalist. Jag ville vara någon som till varje pris ville ha svar på en kontroversiell fråga. Jag sa att jag brann för sanningen. Det gjorde jag inte. Det värsta jag kunde tänka mig var ett jobb på en nyhetsredaktion. Tänk om någon skulle be mig att göra en intervju med en viktig person och leverera en text redan i morgon. Tänk om någon skulle be mig att ringa någon. Jag hade ju telefonskräck.
Det tar tid att förstå att man aldrig kommer att bli den som man velat vara. Det finns ingen äventyrslystnad i mig. För mycket resande gör mig orolig och nervös, okända städer känns obehagliga. Helst tar jag det lugnt på en trygg plats tillsammans med så få människor som möjligt. Om jag inte hade läst så många romaner och sett så många filmer hade jag kanske kunnat vila i att vara den trista typ jag uppenbarligen är.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
Därför kastar jag mig under köksbordet
När jag var 23 år fick jag en förfrågan om att bli chefredaktör för en tidning som hette Värnpliktsnytt. Det var fel läge så jag tackade nej. Senare kom en förfrågan om att bli chefredaktör för en lokaltidning i Hälsingland. Fel läge igen. Nej tack.
