Hans favorit­organ är för övrigt "Die Zeit" och jag kommer aldrig att bli större i hans ögon än när en av mina böcker recenserades positivt i detta organ. För övrigt är det lätt att känna sig obildad i hans närvaro. Han brukar referera till författare som jag har dålig koll på och citera friskt ur "kända" böcker. Inte sällan gör han en konstpaus efter citatet, och det står fritt för alla att fylla i upphovsman. Jag är aldrig först på
bollen. Oftast låtsas jag få annat att tänka på. När han känner att det är läge att släppa namnet nickar jag igen­kännande. De få gånger jag vet vem han menar skriker jag svaret rakt ut, som om jag var med i "Doobidoo" (min referens, inte pappas). Hur gammal jag är? 48.
 

Alla säger att folk slappnar av lite mer när de blir äldre, men jag vet faktiskt inte. När det från en teaterscen levereras ett intellektuellt skämt tycker jag mig höra att den medel­ålders publiken skrattar väldigt mycket högre än annars. "Ha, ha, ha!" ekar det i salongen. Varför har dessa kultu­rella, högutbildade människor ett behov av att basunera ut att de minsann fattar skämtet? För att de lika mycket som jag sitter inne med ett bildningskomplex? Det måste i så fall betyda att alla, oavsett förklädnad, är lika rädda för att avslöjas som de relativt simpla människor vi är.
 

För inte länge sedan hamnade jag på en tillställning där en ung, allvarlig kvinna la sig i diskussionen. Hon höll ett anförande på ett språk jag aldrig hört förut - ärligt talat, jag fattade inte ett ord. Snart insåg jag att hon måste tagit en överdos genusvetenskap på Universitetet, vilket jag senare fick bekräftat då jag googlade hennes namn. Problemet var bara att hon så brutalt dödade diskussionen. Efter inlägget följde en massiv tystnad. Jag sneglade på de andra. De glodde tomt framför sig, livrädda för att röja att monologen gått dem fullkomligt förbi. Ingen vågade varken plocka upp stafettpinnen eller fråga efter ett förtydligande.
 

Det är klart att det någonstans var synd om tjejen. Hon kände av någon anledning att hon behövde imponera på oss med sina teoretiska termer. Stackaren hade ju missförstått totalt vad det innebär att kommunicera och lär inte få så många kompisar utanför genusklassen. Ändå är jag mest arg på mig själv. Att inte våga säga till en 23-åring att hon ska prata så att folk fattar är ju beviset på att jag är precis så korkad som jag till varje pris inte vill vara.