Om det är fredag dricker vi högst två glas vin, eftersom vi ska träna på lördag morgon. Inte för att det är något problem. Den absoluta maxgränsen dessa dagar är tre glas, häller vi i oss mer ligger vi och kräks hela dagen därpå och har en dödsångest som ingen människa under fyrtio kan fatta innebörden av. Inte en fest i världen är värd att ta en sådan risk för. Förutom att träna vill vi ta långpromenader i naturen, som vi ÄLSKAR nu för tiden, göra spännande cykelturer till okända utflyktsmål, åka långfärdsskridskor, gå på konstutställning och dricka smoothies.
 

Ibland blir vi mer uppsluppna än vanligt. Det är när vi pratar om våra olika gyminstruktörer. Kanske är sexighet ett kriterium som vägs in när gymmen anställer sin personal, för det finns minst en på varje gym som folk blir lite upphetsade av. På min kollegas gym har de en gammal stridspilot, på mitt en amerikan som bara är underbar. Jag hör de andra tissla och tassla när han kommer in och när han börjar jucka med underlivet framför oss förstår jag plötsligt poängen med "Ladies night". Generade gör vi våra egna juckningsförsök - pinsamhetsnivån är skyhög! - och rodnar djupt när han brister ut i ett uppskattande "Sexy!"

Sådant här pratar jag och mina vänner om. Fyllehistorierna lyser med sin frånvaro, de där om att man har somnat på udda ställen, vaknat med en stor GB-gubbe bredvid sängen, hamnat vid havet mitt i natten med ett gäng hård­rockare eller bara gått hem med någon oväntad person. Ingen hamnar någonsin i säng med någon ny längre. Nu ljuger jag. En av mina väninnor gör fortfarande sina utsvävningar. Vi andra samlas som en flock runt henne och vill "veta allt": vad han sa, om det blev sex, i så fall hur, vilket gym han tränar på. Som tack för att hon delar med sig kan jag inte erbjuda annat än några nya steg som jag har lärt mig på zumban.

Jag tror inte att jag är avundsjuk. Om jag hade velat leva och ligga runt hade jag väl gjort det.  Som tjugotreåring hade jag hånlett åt mitt präktiga nutidsjag. Men någon har varit inne och programmerat om hjärnan och det finns faktiskt inget jag kan göra. Egentligen är det en konstig känsla, att mycket av det som gjort livet värt att leva plötsligt ter sig fullkomligt ointressant. Jag började röra på mig vid fyrtiotvå. Nu har jag "mål" med min träning. Målet är inte att bli överdrivet snygg eller springa maraton. Men när min son frågade om jag har några drömmar kvar som människa tänkte jag inte först på att regissera långfilm utan på något så banalt som att orka spela en hel tennismatch och dessutom förbannat snyggt.