Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Hur förvandlades jag till ett hälsofreak?
SARA KADEFORS: Jag vet inte vad som har hänt med oss. När vi ses pratar vi om träningsvärk och vilken träningsform som "ger mest".
Om det är fredag dricker vi högst två glas vin, eftersom vi ska träna på lördag morgon. Inte för att det är något problem. Den absoluta maxgränsen dessa dagar är tre glas, häller vi i oss mer ligger vi och kräks hela dagen därpå och har en dödsångest som ingen människa under fyrtio kan fatta innebörden av. Inte en fest i världen är värd att ta en sådan risk för. Förutom att träna vill vi ta långpromenader i naturen, som vi ÄLSKAR nu för tiden, göra spännande cykelturer till okända utflyktsmål, åka långfärdsskridskor, gå på konstutställning och dricka smoothies.
Ibland blir vi mer uppsluppna än vanligt. Det är när vi pratar om våra olika gyminstruktörer. Kanske är sexighet ett kriterium som vägs in när gymmen anställer sin personal, för det finns minst en på varje gym som folk blir lite upphetsade av. På min kollegas gym har de en gammal stridspilot, på mitt en amerikan som bara är underbar. Jag hör de andra tissla och tassla när han kommer in och när han börjar jucka med underlivet framför oss förstår jag plötsligt poängen med "Ladies night". Generade gör vi våra egna juckningsförsök - pinsamhetsnivån är skyhög! - och rodnar djupt när han brister ut i ett uppskattande "Sexy!"
Sådant här pratar jag och mina vänner om. Fyllehistorierna lyser med sin frånvaro, de där om att man har somnat på udda ställen, vaknat med en stor GB-gubbe bredvid sängen, hamnat vid havet mitt i natten med ett gäng hårdrockare eller bara gått hem med någon oväntad person. Ingen hamnar någonsin i säng med någon ny längre. Nu ljuger jag. En av mina väninnor gör fortfarande sina utsvävningar. Vi andra samlas som en flock runt henne och vill "veta allt": vad han sa, om det blev sex, i så fall hur, vilket gym han tränar på. Som tack för att hon delar med sig kan jag inte erbjuda annat än några nya steg som jag har lärt mig på zumban.
Jag tror inte att jag är avundsjuk. Om jag hade velat leva och ligga runt hade jag väl gjort det. Som tjugotreåring hade jag hånlett åt mitt präktiga nutidsjag. Men någon har varit inne och programmerat om hjärnan och det finns faktiskt inget jag kan göra. Egentligen är det en konstig känsla, att mycket av det som gjort livet värt att leva plötsligt ter sig fullkomligt ointressant. Jag började röra på mig vid fyrtiotvå. Nu har jag "mål" med min träning. Målet är inte att bli överdrivet snygg eller springa maraton. Men när min son frågade om jag har några drömmar kvar som människa tänkte jag inte först på att regissera långfilm utan på något så banalt som att orka spela en hel tennismatch och dessutom förbannat snyggt.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
Därför kastar jag mig under köksbordet
När jag var 23 år fick jag en förfrågan om att bli chefredaktör för en tidning som hette Värnpliktsnytt. Det var fel läge så jag tackade nej. Senare kom en förfrågan om att bli chefredaktör för en lokaltidning i Hälsingland. Fel läge igen. Nej tack.
