Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

På äventyr längs knaggliga tågrälsar

Jag åker tuff-tuff-tåg till världens ände som inte ligger alltför många timmar från en större svensk stad. Till en början går det bra, sedan händer något konstigt med rälsen. Det går inte längre att se bokstäverna i boken.
Sara Kadefors Publicerad 26 mars 2013, kl 14:02

Man kan få shaken baby syndrome för mindre. Jag är lite rädd. Infrastrukturen verkar inte utbyggd i den här delen av Sverige, vilket ger mig en föraning om vad som kan hända på resmålet. Jag kommer att tänka på en sen kväll i Åmål för några år sedan, när jag hade sökt mig till gatan utanför hotellet för att röka. Intill mig stannade en raggarbil med tillhörande raggare som försökte få kontakt på ett mer än osofistikerat sätt. De såg inte ut som man vill att folk ska göra vid midnatt, dessutom hade jag glömt koden till porten. Panikläge för en medelålders författare med designerkappa! Först tänkte jag att det var rökningens fel och tog aldrig mer en cigarett (det är sant). Men rädslan för små platser intensifierades.

Nu är jag ute på knaggliga tågrälsar igen, för att prata om mina böcker. Det är förstås underbart att möta sin läsare, men faktum är att man kan bli stående på en tågperrong i minus tio grader i två timmar utan en adress eller ett fungerande telefonnummer, arrangören kan ha sparat in på hotellkostnaden och man kan få sova i den snälla bibliotekariens nersuttna soffa, sedan kan det under framträdandet dyka upp ett gammalt spöke från det förflutna som påminner om ens sämre dagar eller en ordentligt psyksjuk människa som ser tecken i mina texter. Jag blir lätt paranoid på de folktomma gatorna, inbillar mig att ungdomarna blänger surt på mig i skolbänken och att de inte förstår min humor. I lärarrummet blir jag förfärad när de pratar om droger jag aldrig hört talas om.

Jag kliver av i mörkret på perrongen. Ingen står och väntar med en välkomnande skylt. Det är svart och tomt omkring mig. Väl på hotellet fylls restaurangen på med allt fler gäster som ska fira att det är fredag. Först blir jag glad, men så går dansbandet upp och river av "Leende guldbruna ögon". Folk dansar tätt och tjoar livligt. Kanske undrar de varför det sitter en människa inklämd i hörnet och ser så krampaktigt leende ut. Sällan har jag känt mig så mycket storstad, så mycket kultur, så mycket stilpolis. Jag somnar till dunka-dunka med en fråga i huvudet: har jag kanske ett behov av att känna mig alienerad? 

Dagen efter dyker den obligatoriska gamla skolkompisen upp. Jag säger hurtigt att det låter skönt att bo på landet, att det är sådant man ofta saknar - och menar det. Samtidigt längtar jag en hel del efter en isolerad stadsdel befolkad av andra som påminner ganska mycket om mig. När jag skyndar förbi raggargänget vid torget tänker jag på min basala rädsla för det främmande, sedan säger jag hej.

Sara Kadefors