Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Replik: Lägstalöner skyddar anställda i alla åldrar

Lägstalöner i Unionens avtal är inte ungdomslöner. Det är ett skydd mot utnyttjande av anställda i alla åldrar, skriver Unionens förbundsordförande Martin Linder i en debattreplik.
Publicerad
Camilla Svensk/TT JanErik Henriksson
Så snart du har skaffat dig arbetslivserfarenhet ska individuell lönesättning ta över. Då ska din lön sättas efter arbetsuppgifternas komplexitet, svårighetsgrad och ansvar, skriver Unionens förbundsordförande Martin Linder. Camilla Svensk/TT JanErik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på en tidigare debattartikel av Arvid Taawo:  Slopa ungdomslönerna!

Läsgstalön ska vara den lägsta lön som en arbetsgivare kan betala när du är ny och oprövad på arbetsmarknaden. Det kan gälla personer som varit långtidssjukskrivna och arbetslösa, eller nyanlända utan erfarenhet av liknande arbete. Lägstalöner skyddar inte bara unga, utan anställda i alla åldrar.

Så snart du har skaffat dig en viss arbetslivserfarenhet ska individuell lönesättning ta över. Då ska din lön sättas efter arbetsuppgifternas komplexitet, svårighetsgrad och ansvar samt utifrån din arbetsprestation.

I dag har bara några enstaka procent av Unionens medlemmar lägstalön. För att förbättra er situation har Unionen i flera år krävt att den som varit anställd i mer än ett år ska få sin lön höjd till den nya avtalade lägstalönen, innan årets lönehöjningar görs. Det för att inte lönehöjningen bara ska ge en uppflyttning till nästa års lägstalön. Hittills har arbetsgivarorganisationerna vägrat att gå med på det.

Vi har även krävt lägstalönen för 24-åringar ska gälla för alla, men arbetsgivarsidan vill avskaffa åldersgränserna helt och hållet. Avskaffar vi 24-årsgränsen får alla åldrar en lägstalön som motsvarar 20-årsgränsen. På callcenter är den i dag 17 881 krronor per månad. Det skulle vara en kraftig försämring för alla, oavsett ålder, som tvingas ta jobb med lägstalön.

De flesta lägstalöner i kollektivavtalen är mellan 18 000 och 21 000 kronor i månaden. Det är betydlig högre än i till exempel Migrationsverkets regler för arbetstillstånd, där arbetsgivaren måste erbjuda en lön på 13 000 kronor i månaden.

Den som jobbar heltid ska kunna leva på sin lön. Därför förhandlar Unionen om att det ska finnas en lägsta lön i avtalen.

/ Martin Linder, förbundsordförande i Unionen

Vill du skriva för Kollega Debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se
eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Lägg inte fler arbetsuppgifter på barnfria

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Publicerad 1 april 2025, kl 06:00
pappersfigurer som föreställer en man, kvinna och barn
Att vilja bli förälder ses som norm. Att välja bort barn möts av frågor. Det är dags att sluta ifrågasätta varandras livsval, både på jobbet och i hemmet, skriver Fanny Widman. Foto: Shutterstock/Thron Ullberg
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens samhälle pratas det mycket om familj och barn, och för många är detta en central del av livet. Men för mig, och många andra, är valet att inte skaffa barn en lika giltig väg. Som 35-årig kvinna har jag kommit till insikten att min lycka inte är beroende av att ha barn. Jag har inte stängt dörren helt, men det jag har bestämt mig för är att inte låta huruvida jag ska skaffa barn eller inte styra de val jag gör i mitt liv.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn. Och jag är enormt trött på att den inställningen ofta väcker frågor och tankar om att mitt liv på något sätt inte skulle vara komplett. Därför tycker jag det är dags att vi omprövar hur vi diskuterar och behandlar detta val, inte minst i våra professionella miljöer.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn

Ofta möter jag frågor och kommentarer som antyder att mitt liv inte är fullständigt utan barn. När ska du träffa en partner och skaffa barn? eller Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Denna typ av frågor gör inte bara att man ständigt ifrågasätter sig själv och sina val; de skapar också en exkluderande kultur där barnfria val betraktas som avvikande. För hur ofta hör vi frågan: “Varför valde du att skaffa barn?” Den kanske rentav skulle ställas oftare.

Arbetsplatsen är en arena där detta ofta kommer till uttryck, särskilt under fikapauser och luncher där diskussionerna naturligt nog kretsar kring barn och familjeliv. För det är normen och det är lätt att glömma de som inte lever inom ramen för den. Men för dem som valt bort föräldraskap kan detta kännas främmande och isolerande. 

För dem av oss som det inte är en lika självklar väg för kan det ibland kännas som att man är en alien på ett utomjordiskt kaffemöte. Jag vill påpeka att medan barn är ett fantastiskt livsval för många, så är det inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Det är hög tid att vi breddar våra perspektiv och accepterar olika livsstilar och val.

Det tas för givet att vi utan barn har mer tid för extra arbetsuppgifter

Det är också värt att påpeka att det finns en antydan om att de som väljer att inte skaffa barn ofta förväntas ta på sig extra ansvar i arbetslivet. Många gånger tas det för givet att vi utan barn har mer tid att stanna kvar på jobbet längre eller ta på oss extra arbetsuppgifter. Denna förväntan kan leda till en ohälsosam arbetskultur där barnfria individer känner sig pressade och det i sin tur skapar en känsla av skuld eller otillräcklighet. 

Det skapar också känslan av att det vi väljer att prioritera inte är lika viktigt. Och låt oss inte glömma att just familjebildning är en av de största anledningarna till att kvinnors karriär och löneutveckling stannar av - så hade inte en kultur som är lika för alla varit gynnsam även för dem? 

Många kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till samhällsnormer kring föräldraskap. När jag pratar om dessa frågor i mina sociala kanaler så får jag mängder med meddelanden och kommentarer från kvinnor som vittnar om hur stressande det kan vara att ständigt få frågor och kommentarer om detta. 

För mig är essensen av frihet och jämställdhet är att kunna välja sin egen väg. För några innebär det att skaffa barn, medan andra finner lycka och mening i att fokusera på andra saker i livet. Vi pratar ofta om mångfald i företag men jag tror att vi kan bli bättre på att prata om hur vi också omfattar mångfalden av livsval. Det tror jag kommer att berika våra arbetsplatser och samhällen.

Kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till normer kring föräldraskap

Det är dags att vi som kultur ställer oss frågande till normerna kring familjefrågor och barn. Istället för att se barn som den enda vägen till lycka, bör vi fira alla former av liv och de val människor gör för sig själva. Genom att skapa en mer inkluderande dialog på våra arbetsplatser kan vi göra det möjligt för alla att känna sig respekterade, oavsett vilken väg vi väljer att gå. 

Slutligen, låt oss respektera varandras livsval. Att inte skaffa barn är inte ett misslyckande, utan en väg i livet som kan vara lika berikande och betydelsefull.  I en tid där individuell frihet alltmer värderas, är det viktigt att vi också ifrågasätter och breddar de traditionella föreställningarna om vad som gör livet värt att leva. Det handlar om att bejaka mångfald och att skapa en kultur där vi kan blomstra, oavsett om vi har barn eller inte.

Fanny Widman