Övrigt

Joseph Goebbels, allsmäktig propagandaminister under Adolf Hitler. Det var så han ville se sig själv och han odlade ivrigt den bilden och den är vanlig också idag. Men i själva verket sökte han hela tiden husse Hitlers bekräftelse och fann sig i så gott som vad som helst så länge Führern var nöjd med honom.

Jag fattar inte vad det handlar om. Det är en erotisk berättelse som inte har något slut. Så antingen är det jag som är sinnesslö, eller så vill kulturredaktörerna kalla Flickan i Clèves för finklutur för att ha en anledning att läsa mjukporr. Jag väljer att tro det senare.

Jag gillar när man blandar gamla legender och historier med en samtida berättelse. Kristina Ohlsson gör det dessutom med stor elegans. Hon skriver i efterordet att hon endast hade ordet davidsstjärnor i tanken när hon presenterade sin bokidé för sina förläggare. Om det är sant är det bara att lyfta på hatten. För historien knyts ihop i varje ände.

Italiensk mat är ju världens godaste, men samtidigt helt utan underligheter. Men det är klart att det går att misslyckas. Då kan man glädja sig åt en kokbok som inte bara består av en massa snygga bilder.

Trots att Vibeke Olsson beskriver en arbetarfamiljs vardag lyckas hon skapa en nästan olidlig spänning. För hon följer inga regler: karaktärer man lärt sig älska dör, olycklig kärlek reds inte upp och det goda får stundtals böja sig för det onda. Men det är befriande. Det är ju så livet är på riktigt.

Det är persongalleriet som gör Adler-Olsens serie om avdelning Q till något som sticker ut i krimlitteraturen. Karaktärerna är, trots sin trubbighet, högst älskvärda.

Om Lundbergs förrförra bok Yarden var en lysande skildring av utsatthet och klass så är En hemstad desto besvärligare att ta till sig.

1993 greps Damien Echols, Jason Baldwin och Jessie Misskelly för morden på tre åttaåriga pojkar i Arkansas. Damien var skum, klädde sig i helsvart och lyssnade på Metallica, vilket räckte för att bli misstänkt. För Jason räckte det med att vara Damiens vän.

Göran Ramberg, advokat från Helsingborg, har i sin andra bok gett sig på att skriva om Englands medeltid. Han har valt att i två essäer behandla två erkänt röriga perioder i Englands historia. Tyvärr är resultatet inte lyckat. Det är pratigt och stökigt.

I De dödas samtal sker en lång rad märkliga mord. I början ser de ut som olyckor, om de inte vore för de detaljerade texter som dyker upp på ett bibliotek och tycks vara skrivna av mördaren. Som vanligt är det underhållande, nervkittlande och skitsmart i perfekt balanserade doser.

Karin Alvtegen rivstartar med en cliffhanger: En bil krockar med ett tåg, flera personer dör och ännu fler blir skadade. Man måste ta reda på hur det hänger ihop.