Malmö är en stad som man kan tycka vad man vill om. En del skulle inte ens vilja kalla det en stad. För andra är det en stad som rymmer allt, men kanske framför allt mycket mörker.  "Malmö är en segregerad stad. Delar av staden ligger i skugga", skriver Kristian Lundberg om sin hemstad.

Om Lundbergs förrförra bok Yarden - där han berättar om sitt arbete som daglönare i Malmö hamn - var en lysande skildring av utsatthet och klass så är En hemstad, med undertiteln Berättelsen om att färdas genom klassmörkret, desto besvärligare. Till skillnad från Yarden, som på sitt eget vis kändes väldigt rak, är En hemstad ohanterlig och böljande. Fylld med upprepningar och besvärjelser. Och så alla dessa uppfordrande frågor, alltid lika omöjliga att svara på. Som exempel, på slumpmässigt vald sida: Hur kunde jag leva utan hennes kärlek? Är det så enkelt? Var vi behov av något slag?

Lundberg skriver i korta meningar, språket liksom brinner av brådska. Det går inte att komma ifrån att det blir effektfullt; det ligger något storstilat i allt det överlastade och poetiska. Som läsare blir man imponerad. Betydligt svårare är det att verkligen ta det till sitt hjärta.