Vi vet hur det brukar låta när handslaget är ett faktum: Det blev visserligen för dyrt, säger arbetsgivarna. Men arbetsfreden är säkrad, vi avvärjde en hotande konflikt och värnade arbetsledningsrätten. Facken å sin sida konstaterar att det är i lägsta laget och att det måste bli mer lokalt. Men i år gäller det också att stävja missbruket av inhyrning som ett sätt att runda las.
Sifferexercisen kom igång för en dryg vecka sen, efter att arbetsgivarna upprepat nollavtal som ett mantra sen i somras. Fackens krav på 2,6 procent kontrades nu med 2,4 från medlarna, de opartiska ordförandena, och Teknikföretagen talade om en smärtgräns på 2 procent. Det lät inte som något oöverstigligt avstånd. Men det är klart det är skillnad mellan höjningar på ett år, där pengarna utgår från april och på 18 månader där det allra mesta kommer en bit in på nästa år. Ändå vittnade det om en vilja att siffermässigt - när man ser till höjningen av nivån - inte ligga för långt ifrån varandra.
Helgens bud, eller hemställan som det heter när medlare är i farten, på 0,7 procent från juli i ett ettårsavtal framstår som ett obegripligt steg tillbaka. Det upplevdes också som en ren provokation, av facken. Men opo, Benne Lantz och Anders Lindström, är luttrade herrar. Kanske gäller det att flörta först med arbetsgivarna - Teknikföretagens Anders Weihe tackade också mycket riktigt ja - för att sen vrida innehållet i en riktning som också facken kan svälja. Men det kan tyckas som ett riskabelt spel, att sänka sitt bud och reta upp ena parten.
När sen Urban Bäckström, Svenskt Näringslivs vd, tar till brösttoner, attackerar fackens tonläge och kräver att de ska "sansa sig", sänks knappast fackens stridsvilja. Politiska utspel av den här typen lär inte heller påverka opinionen till arbetsgivarnas fördel.
För förhandlarna pågår nu en övning i avancerad krigslist och diplomati. Vad kan vi erbjuda som är så lockande för motparten att de är beredda att gå oss till mötes? Kanske är det så viktigt för parterna i industrin att sätta ribban att de är beredda att sträcka sig långt. Om inte står andra i tur, konfliktvarsel väntar och då för helt andra nivåer.
Det är möjligen dags att testa Camp David-strategin. Att låsa in sig tills man kommer ut med något man är överens om. Eller att testa den engelska modellen med pendeldom. En variant där en "domare" väljer en av parternas slutbud. Då tvingas man förhandla för att komma varandra riktigt nära. För risken finns att det är motpartens bud som vinner.