Som tioåring fick jag i uppgift att rita ett träd. Jag löste den på ett ypperligt sätt. Tyckte jag själv alltså. Min lärare avfärdade det däremot som ett dåligt hafsjobb. Det bet sig fast. Teckning blev aldrig någon av mina paradgrenar.
Liknande saker har väl de flesta varit med om, att en lärare säger något som man fortfarande tio eller tjugo år senare minns med en känsla av bitterhet eller förnedring.

Okänsligt javisst, men det går knappast att tala om mobbning. Tyvärr finns det många elever som också råkar ut för det senare.

Vart sjätte barn mellan 8 och 14 år har någon gång känt sig mobbad av sin lärare, enligt en undersökning av Kamratposten. I Aftonbladet skriver tidningens chefredaktör Ola Lindholm att det finns alla sorters lärare, inte bara de "inspirerande och fantastiska", utan också de "som inte längre orkar bry sig, lärare som dagligen kränker elever utan att ens förstå att de gör det. Lärare som borde jobba med något helt annat."

Det här är inget nytt. En undersökning som Skolverket gjorde för fem år sedan visade att lärarna stod för den största delen av trakasserierna i skolan. Fem procent av högstadieeleverna kände sig mobbade av sina lärare, tre procent kände sig mobbade av andra elever. Till det kan läggas att 15 procent av eleverna kände sig orättvist behandlade av lärare eller andra vuxna i skolan, vilket möjligen kan jämföras med de 16 procent som känt sig mobbade av sin lärare i Kamratpostens undersökning.

Precis som i alla yrken finns det bland lärarna de som inte klarar sina uppgifter. Skillnaden är att konsekvenserna ofta blir större när en lärare fallerar än när exempelvis en journalist gör det. Lärarens roll är speciell och kräver ett extra mått av respekt för andra. Barn är känsliga varelser och mycket skolarbete pågår fortfarande i slutna rum utan insyn.

Och precis som Ola Lindholm skriver, att så länge eleverna upplevs att de kränks av vuxna kommer de också att kränka varandra. Då spelar det ingen roll hur mycket krut skolorna ägnar åt antimobbningsplaner.

Själv känner jag tacksamhet varje gång jag besöker en skola. Tacksamhet för att jag kan gå därifrån när jag önskar. Den möjligheten har inte eleverna.