Nog för att politiker pratar mycket skit, men Littorins ord om skitår bör inte räknas dit.

Jo, det finns argument mot språkbruket som har bäring. Ett är att det andas uppgivenhet. Att loppet är kört, att finanskris och lågkonjunktur inte går att göra något åt.

Littorin signalerar "en pessimism som blir självuppfyllande", som Niklas Ekdal skriver på Dagens Nyheters ledarsida.

Å andra sidan, om nu saker är skit, varför hymla?

Vilket intryck skulle det ge om regeringen vägrar säga det som alla redan vet? När vi dagligen läser om nya varsel och uppsägningar duger det inte att Littorin flinar och säger att 2009 blir hyfsat bra trots allt.

Åtminstone på mig skulle det verka som att han försökte sopa något under mattan, alternativt stoppa huvudet i sanden.

Ekdal har ytterligare argument mot ordvalet, av vilka det absolut knäppaste är att Littorin "skitar ner i offentligheten". Om nu regeringen använder det fasansfulla s-ordet, vad ska då de stackars föräldrarna svara när ungarna säger att maten är skitäcklig? undrar Ekdal.

Problemet är knappast olösbart. Är maten de facto skitäcklig är det bara för föräldrarna att hålla med. Annars får de säga emot.

Skit är ett behändigt ord att ta till om saker man tycker illa om. Ganska robust, lite lagom bondskt och grovkornigt, och dessutom betydligt trevligare än en massa andra uttryck (eftersom ansvarig utgivare inte gillar könsord i tidningen ska jag inte skriva vad ungarna säger om maten när inte farbror Ekdal hör på).

Ju fler politiker och för den delen barn som talar klarspråk, desto bättre. Lite skit rensar inte bara magen, utan även luften.

Sedan kan man ju tycka att Littorin för en riktig skitpolitik, men det är en annan sak.