Inför en hundrafemtiohövdad grädda av förhandlarproffs från fackens och arbetsgivarnas organisationer ventilerade i går företrädare för PTK, LO och Svenskt Näringsliv tillsammans med specialister förutsättningarna för att nå fram till en modern uppföljare till det 70-åriga Saltsjöbadsavtalet.

Seminariets estradsamtal mellan Mari-Ann Krantz, Wanja Lundby-Wedin och Urban Bäckström - högsta företrädare för PTK, LO och Svenskt Näringsliv - fördes i en ton av ömsesidig respekt och försök att förstå den andre som åtminstone inte offentligt varit vanlig.

Topptrions handgångna samtalsledare Lars-Bonny Ramstedt, Erland Olauson och Jan-Peter Duker kunde på några ledargenerationers trygga tidsavstånd rentav bjuda parkettens finsmakare på indiskretioner om preskriberade dårskaper som verksamt bidragit till arbetsmarknadens dåtida förfall och medlemmars urgröpta reallön.

Avståndstaganden från egna organisationers välmenta felsteg från 1970 till 90-talets mitt, offentligt uttalade inför dagens förhandlarelit, fyller en viktig uppgift. Den här gången ska den svenska modellens kurs korrigeras med bred förankring i de egna leden, inte genom den toppstyrning LO:s ordförande vittnade om från tidigare misslyckade försök.

Alla betonade att politikerna den här gången måste hållas utanför parternas interna mellanhavanden. Mari-Ann Krantz vädrade ändå en oro för att partipolitiskt oberoende tjänstefack ska få höra de övriga ropa på politiskt stöd vid motgång i förhandlingar.

Seminariet i går visar att fackens och arbetsgivarnas samtalare nu söker minsta gemensamma nämnare där de kan enas eller åtminstone tåla varandras önskemål. Det verkliga provet kommer när de börjar tala klartext om krav och önskemål som motparterna upplever sig förlora på.

Kan de då övertyga varandra och medlemmarna om att det gemensamma bästa är värt några rimligt fördelade eftergifter?

I så fall vet vi kanske till jul att Saltsjöbadsavtalet blev 70 år.