När Lalla Hajja börjar bli till åren börjar hennes minne att vackla. Hon kallar till sig familjemedlemmar som varit döda en längre tid, känner inte igen sina söner och pratar om dåtid som nutid. Sönerna säger inte emot. De vill inte störa, orkar inte korrigera.
Det här är berättelsen om en mammas sista tid i livet. Kampen mot demensen, kaoset och döden. Det hade kunnat bli hur rörande och vackert som helst, men det blir det inte. Författaren upprepar gång efter familjens historia och till slut vill man korrigera honom. Ja vi har hört det förut. Det är tröttsamt.
