"När jag är 60 och sitter där i min gungstol kommer det här vara något att minnas." Något i den stilen sa en svensk tennisspelare i samband med att han slutade tävlingsspela.
Det säger väl ganska mycket om hur unga - nåja, tennisspelaren i fråga är i 35-årsåldern - ser på äldre. Är man 60 bör man nog redan ha mätt upp kistan. I bästa fall sitter man i gungstolen, glor på barnbarnen och dreglar.
Det är tveksamt om den bilden någonsin varit korrekt. I dag är den det i alla fall inte.
Själv träffade jag häromveckan en man, Bengt, som är 67 och pensionerad lärare. Nyligen gjorde han sitt livs klipp. Han sålde sin bostadsrätt i Stockholms innerstad, flyttade ut till en andrahandslägenhet i förorten. Hastigt och lustigt var han miljonär.
Men inte slumpmässigt. Anledningen till att Bengt sålde var hans speciella intresse: växter, framförallt barrväxter. De inhemska varianterna har han sett till leda. Nu ska han studera barrträd på andra håll i världen. Första resan går till Nordamerika som har betydligt fler arter.
Bengt är inte typisk. Intresset för barrväxter är en smula udda.
Men han är ett bra exempel på att livet inte tar slut vid 65.
Många äldre, och då menar jag också betydligt äldre än 65, är hur pigga som helst både fysiskt och psykiskt. De reser och konsumerar och beter sig. Som vem som helst ungefär.
Den folkbokförda åldern är bara en siffra. Den säger inte ett skvatt om en persons egenskaper.
Ändå finns det en bild av äldre som trötta, utslitna och ointresserade. Ja, likheten med hur barn behandlas när det är som värst är påfallande: som mindre vetande.
I en debattartikel i Dagens Nyheter gav en samling folkpartister nyligen några prov på hur det kan gå till. I höstas hade inte Ingvar Kamprad, 83 år, kunnat få lån i sin egen Ikanobank. Efter påtryckningar har dock banken slopat åldersgränsen, 70 år. Nobelpristagaren Arvid Carlsson blev av med sitt forskningsstöd när han fyllde 65. En 80-åring fick inte teckna telefonabonnemang.
Exemplen kan säkert mångfaldigas.
Sedan årsskiftet finns en lag mot åldersdiskriminering. Men den gäller enbart i arbetslivet. Nu vill folkpartisterna att den ska breddas till att gälla hela samhället, alltså också områden som bostäder, sjukvård och utbildning.
Det är bara att hålla med. Inte för att en bredare lag skulle leda till massor av fällningar. Det är de övriga diskrimineringslagarna bevis för. Men för att det skulle lyfta upp åldersdiskrimineringen till ytan.
Och, inte minst, de flesta som har fyllt 65 har faktiskt slutat arbeta. Det är inte på jobbet eller vid anställningsintervjun de råkar illa ut.
På samma sätt som exempelvis kön, etnisk tillhörighet och sexuell läggning inte ska leda till taskigare behandling, ska inte heller ålder göra det.
Oavsett om man är ung eller gammal.