Höggravida Lena jobbar som socialarbetare och hon försöker hjälpa en alkoholiserad ensamstående mamma och dennes son. Lena förstår inte hur en mor kan supa bort sitt barn. Lena ser framför sig sin egen avkomma och det självklara moderskapet där allt ska gå rätt till.

Men förlossningen blir svår och Lena drabbas av en förlossningsdepression.

Inget blir som hon har tänkt sig och relationen med dottern som läsarna får följa genom barndomen blir aldrig riktigt bra.

Vad är en god mor? Vad gör man när den älskade ungen inte är som alla andra? Är kärleken mellan mamma och barn självklar?

Det finns inga enkla svar inser jag efter att ha läst Karin Flygares roman. Hennes språk är enkelt, naket och går i ett rasande tempo. Jag gillar inte huvudkaraktären Lena, fast jag vill, men jag gillar romanen desto bättre. Tror jag. För hela tiden väntar jag desperat på ett lyckligt slut som förstås aldrig kommer.