Idéhistorikern Svante Nordin har tagit sig an det andra världskriget. Ett tämligen väl utforskat område, men den här studien är ändå intressant. Nordin har gett sig i kast med uppgiften att försöka se in i huvudet på krigets fyra absoluta huvudfigurer. Hur såg det ut därinne? Vad var det för världsordning de hade velat åstadkomma om de hade segrat?

Nu var det ju så att det var USA som var den stora segraren. De övriga tre segrarmakterna betalade ett betydligt högre pris. Storbritannien förlorade sitt imperium, Sovjetunionen tjugo miljoner döda (USA förlorade knappt 300 000) och Frankrike blev ockuperat, men fick på brittiskt initiativ rangen som någon slags honorärsegrare. Hitlers Tyskland maldes sönder på östfronten och dess städer lades i ruiner.

För segraren Franklin Roosevelt och hans medarbetare och efterträdare (Roosevelt dog ju precis innan kriget tog slut i Europa) stod det klart att den isolationistiska politiken efter det första världskriget varit en katastrof och att USA måste nu måste ta ledningen för att försvara demokrati och marknadsekonomi. USA måste ersätta pax britannica med pax americana. Något som vi ännu lever med.

Det är ingen tvekan om att andra världskriget var ett krig mellan ideologier. Nazism, fascism och kommunism stod emot liberal demokrati. Men för den som är van att läsa historia ur ett mera materiellt perspektiv blir det lite egendomligt att läsa om en idéernas kamp utan att ta någon större hänsyn till de olika ländernas militära och industriella kapacitet. Nordin erkänner visserligen USAs överlägsna industriella förmåga, men intrycket blir ändå att demokrati och marknadsekonomi är i sig en bättre idé än kommunism och planekonomi.