"Hårda bud i Mellerud - och fest i Danderyd". Det är den snärtiga rubriken i senaste numret av LO-tidningen. Vad det handlar om är att i den ena familjen, den i Mellerud, har båda blivit av med sina jobb och därmed tvingas de klara sig på 10 000 kronor mindre i månaden, i den andra har man fått 3 000 kronor mer tack vare jobbskatteavdrag och sänkta räntor.

Det kan tyckas som att slå in öppna dörrar. Att de senaste årens politik i kombination med krisens effekter har gynnat vissa och missgynnat andra är ingen nyhet.

Samtidigt förtjänar det att påpekas ytterligare en gång.
Klyftorna ökar i samhället. Vinnarna är de som har jobb. Förlorarna är de sjuka och arbetslösa.

Det här är naturligtvis för jävligt. För att tycka något annat måste man nog sitta i regeringen eller åtminstone vara aktiv i något av allianspartierna.

Åtminstone officiellt. För samtidigt som vi beklagar eländet, älskar vi det. Vi, det stora flertalet, är ju på den vinnande sidan. Vi har våra jobb och årliga lönehöjningar och bostadsrätter med rekordlåga räntekostnader.

Oss kostar det inte ett dyft att förbanna orättvisorna samtidigt som vi sveper våra 30-kronorsmacchiatos, tvärtom visar det bara att vi är goda människor. Att vi bryr oss.

Att tillhöra vinnarna stärker självkänslan. Är vi trots allt inte lite bättre än förlorarna? Nog tusan finns det väl en anledning till att vi inte går arbetslösa i Mellerud? Ja, det är synd om dem, men handen på hjärtat, har de inte sig själva att skylla. Åtminstone lite grann.

Det är någonstans här det börjar. Uppdelningen mellan "vi" och "dom". Som gör att man känner sig lite som miljardären Hugo Stenbeck som, enligt DN:s Stockholmsbilaga, ska ha kört över en krogvakt med salvan: "Vet du vem jag är? Jag kan stänga av din telefon, din elektricitet och deportera dig till ett egyptiskt fängelse".

Det är en känsla som får mig att önska att vi tvingades byta roller ibland. Hur nyttigt skulle det inte vara att gå arbetslös i Mellerud i alla fall en gång i livet?