Personligen har jag för länge sedan tröttnat på att läsa om kriminalitet. Vid det här laget blir jag närmast spyfärdig när jag hör talas om en ännu en deckare fylld med bestialiska mord och trötta snutar. Just därför finns det något befriande över Ferdinand von Schirachs texter. De elva novellerna i Brott handlar oftast om ett slags vardaglighetens kriminalitet. Här finns inga raffinerade psykopater, inga smarta journalister, inga försupna och bittra utredare, inga alltför mödosamt ihopknåpade intriger. Bara vanliga människor: offer och förövare.

En historia handlar exempelvis om en illegalt invandrad prostituerad kvinna vars kund dör i en hjärtinfarkt. När kvinnans pojkvän hittar liket blir han förfärad. För att förhindra att kvinnan utvisas styckar han kroppen och begraver delarna i stadsparken. I en annan historia är det en 72-årig man som får nog och tar till yxan efter ett livslångt äktenskap.

 Von Schirach prosa är avklarnad och rakt på sak, men ändå fylld av medkänsla och förståelse. Det är helt enkelt så okonstlat att det blir riktigt bra konst.