Fy vad jag tycker illa om Alex Schulman. När boken landar i mitt postfack kan jag inte minnas varför jag beställde den. Kanske var det för att hans förra bok fick så fina recensioner. Kanske för att jag ser ett tillfälle att äntligen bevisa att Schulman borde hålla sig till bloggandets värld.
Redan efter första kapitlet måste jag kapitulera.
Egentligen är historien inte unik. Berättelsen tar sin början 1 augusti 2008 och avslutas exakt ett år senare. Alex Schulman har just avslutat sitt förhållande med Katrin Zytomierska, och står rådvill på en av Stockholms finare gator. Månaderna som följer kantas av alkohol, tillfälliga relationer och existentiell ångest. Men sedan händer något. Alex träffar en tjej som inte liknar någon annan. Den här boken är en kärleksförklaring till henne och det barn hon föder.
Han påstår att han förändrats, att han hittat mening och ett mål. Och jag tror honom, men samtidigt är han inte dum. Genom att blottlägga sin osäkerhet är det svårare såga och gnälla. Men det räcker inte med det. Jag måste i slutändan även motvilligt konstatera att han får meningarna att flyta som rinnande vatten och små filmer av hans liv rullas stadigt upp bland de grå små hjärncellerna. Fantastiskt välskrivet.
