Hoppa till huvudinnehåll
Övrigt

Att arbeta är att dö en smula

Snart är det dags för min son att göra sin prao. Och det är ganska vettigt.
"Så får du se hur det är att jobba", säger jag.
Niklas Hallstedt Publicerad
Niklas Hallstedt

Han bara glor på mig.  Han är måttligt intresserad av arbete.
När han var liten ville han bli plåtslagare. Men det är länge sedan. Det är för jobbigt, säger han nu när jag frågar honom. Det är för tidiga morgnar och det är för kallt på vintrarna.
Jag förstår honom så väl. Jag gillar inte heller när det är jobbigt, tidigt eller kallt.

De gamla grekerna var också negativa till arbete. Arbetet är främmande för varje mänskligt värde, hävdade Platon. Då får man naturligtvis betänka att den atenska demokratin inte var för alla, utan i grunden byggde på tillgången på slavar.

En hel del av denna syn på kroppsarbete lever kvar i vårt samhälle - kanske är det just det som är vårt egentliga arv efter antiken: att lämna skitgörat till andra. Ja, det är väl därför vi har städhjälpar, barnflickor och inhyrda grillkockar. Och det är väl därför vi betalar människor i Asien för att tillverka våra kläder och vår elektronik.

När författare tidigare förutspått framtiden har de nästan alltid varit övertygade om att vi skulle få massor med ledig tid att göra av med på trevliga saker. Tanken att arbetstiden borde minska är ju i högsta grad rimlig. I dag kan vi producera lika mycket som vi gjorde för några decennier sedan med en betydligt mindre arbetsinsats. Alltså frigörs tid till annat.

I sin barnbok Living in the Future, skriven 1972, förutspådde exempelvis sf-författaren Geoffrey Hoyle att vi i dag skulle arbeta tre dagar i veckan. Riktigt så blev det ju inte. Till BBC säger Hoyles: "It's gone the other way. People are working seven days a week. I'm very pessimistic now."

Det visar väl främst vårt korrupta väsen. Vi har valt, mer eller mindre medvetet, att konsumera mer i stället för att arbeta mindre. Den ett tag så hett omdiskuterade sextimmarsdagen är det knappast någon som pratar om längre.

Kanske beror vår bundenhet vid arbetet på ren och skär leda. Hade vi inte haft jobb, så hade vi inte vetat vad vi skulle ta oss till. Jo, vi kunde ha facebookat några timmar. Och sedan hade vi kunnat kolla på teve några timmar. Och sedan... Till slut hade vi ruttnat ihop av tristess.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Övrigt

Dubbel vinstchans för Kollegaredaktionen

Ett reportage om kaoset på Sveriges största arbetsplats, Arlanda. Och en illustration av en babblare som tar över allt talutrymme på jobbet. Både Kollega och systertidningen Chef & Karriär är nominerade till Fackförbundspressens priser.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 6 maj 2024, kl 11:34
Till vänster markpersonal på Arlanda, till höger en illustration på en babblande man
Tidningen Kollega och Chef & Karriär är nominerade till två av Fackförbundspressens journalistpriser. Den första i kategorin bästa berättande text och den anda i kategorin bästa illustration. Foto: Staffan Claesson/Illustration: Mia Nilsson

Ett reportage om Sveriges största arbetsplats Arlanda kan vinna pris när Fackförbundspressens journalistpriser delas ut den 23 maj.

I texten av Kollegas reporter Johanna Rovira får vi följa människorna som fick utstå spott och slag i kaoset som uppstod på grund av vaccinationspass och krav på coronatester.

Det blev tumult när passagerarna invaderade flygplatsen hela dygn innan de skulle resa för att vara på säkra sidan. Texten ger en ökad förståelse för arbetsvillkoren för markpersonalen, som gjorde sitt bästa.

Läs reportaget här.

Kollegas systertidning Chef & Karrär, som går till Unionens drygt 100 000 chefsmedlemmar, är nominerad i kategorin bästa illustration. Illustratören Mia Nilsson har gjort en bild som visar hur en riktig storbabblare tar över allt talutrymme. Något många av oss kan känna igen.

Se illustrationen i sin helhet här.