Det är blandade reaktioner när jag berättar att jag läser Kikki Danielsson biografi.

En kollega stämmer upp i schlagerdängan bra vibrationer, som jag sedan får på hjärnan resten av dagen. En annan ser med avsmak på bokomslaget och konstaterar beskt att det vore skönt om sångerskan tog sitt förnuft till fånga och lämnade rampljuset en gång för alla.
Oavsett är det ganska talande för personen Kikki Danielsson. Alla tycker något om henne. Och det skildrar hon bra i sin biografi, där vi får följa henne från uppväxten som fosterbarn till livet som artist och offentlig person. Hon får möjlighet att ta kål på felaktiga rykten och förklara orsaken bakom de största tidningsrubrikerna: rattfyllan till exempel.
Det känns som en lagom blandning av öppenhjärtighet och integritet. Jag kan dock inte låta bli att uppleva en form av dejavu. Att jag läst allt förr.