- I vårt samhälle är det ofta mer okej att vara onykter än att vara ledsen, säger Anders Magnusson på Svenska Institutet för Sorgbearbetning.

Han möter dagligen sörjande som vill ha hjälp att komma vidare. Omgivningen har slutat tala om det som har hänt, vissa hör inte ens av sig, och den sörjande upplever ännu en förlust.
Sorg är en naturlig känslomässig reaktion. Det är aldrig fel på den sörjande och han eller hon behöver inte förändras eller tröstas.

- Jag frågar "Vad är det som har hänt?" eller, om jag vet, säga "Jag hörde vad som har hänt" och låter personen få tillfälle att berätta vad som trycker honom eller henne.

När Anders Magnusson lyssnar brukar han föreställa sig bilden av att vara ett hjärta med öron men utan mun. Han lägger all fokus på personen framför sig.

- Skulle den sörjande börja gråta erbjuder jag en kram. Det ska vara en omfamning utan klappar eller strykningar. Aktiv beröring hindrar ofta känslorna från att komma fram.

Den som har fastnat i sorgen behöver bearbeta den för att kunna gå vidare. Det finns flera sätt, som gestaltterapi, gamla tidens likvaka när man pratade högt med den döde i närvaro av andra som lyssnade för att sedan ta farväl vid begravningen, eller kurser på till exempel Svenska Institutet för Sorgbearbetning.

Övningarna beskrivs i boken Sorgbearbetning. Författarna John W James och Russell Friedman, som har arbetat med sörjande sedan 1977, har sedan start fört anteckningar kring vad som hjälper och inte hjälper.

- De har kommit fram till att oförlöst sorg oftast beror på någonting okommunicerat av känslomässig natur. För att sorgbearbetningen ska upplevas som fullbordad ska du uttrycka dig verbalt riktat till motparten, men bli hörd av en annan levande människa än motparten och slutföra med ett avsked.

Metoden fungerar mycket väl vid dödsfall eftersom motparten aldrig ska medverka i försoningsprocessen.

Sorgbearbetning handlar om ett accepterande av det som hänt och om försoning med sig själv och sina erfarenheter.

- När jag på mina kurser börjar tala om behovet av förlåtelse brukar några protestera. Förlåtelse är ett av våra mest missförstådda begrepp. De flesta verkar tolka det som att man ska tycka om den man förlåter, att man ska tycka att det som hände inte var så farligt, eller att man ska förlåta för den andres skull. Men förlåtelse handlar om dig, om dina tankar och dina känslor kring det du har varit med om.

Ilskna och oroliga känslor kommer från upplevelsen av att bli skadad. Genom att förlåta får vi en ny upplevelse av försoning och kan släppa de negativa känslorna.

- Ofta tror vi att vi saknar förmåga att förlåta, men att förlåta är en handling och inte en känsla. Man börjar med själva handlingen, sedan kommer upplevelsen av att må bättre. Om vi ska vänta på att känna för att förlåta innan vi går till handling kommer vi troligen att få vänta för evigt.

Läs mer om Svenska Institutet för Sorgbearbetning här