Stefan Olsson är statsvetare - och konservativ. Den här boken är emellertid inte en vetenskaplig studie, den är en passionerad plädering för de politiska förebilder som Olsson tror på. Passionen är en av bokens positiva sidor. Andra är författarens öppna attityd och vilja att diskutera även områden där konservatismens kritiker har gått hårt åt Olssons ideal, liksom genomgången av olika aktuella politikområden för att undersöka de konservativa svaren på dagens frågor. Dessutom är det en vidsynt och tolerant konservatism som Olsson företräder.
Det finns delar av Stefan Olssons budskap som jag är positiv till. Jag håller t ex med om att stora genomgripande reformer ofta leder till oavsedda och även negativa sidoeffekter. Ett exempel kan vara alliansregeringens ändringar i reglerna för försäkringskassan. Att traditioner har ett visst värde som bärare av kunskap kan jag delvis instämma i.
Kära läsare, som du märker argumenterar jag med Olssons text i den här recensionen. Det var likadant när jag läste boken. Den är full av understrykningar och anteckningar, utropstecken och frågetecken i marginalen. För mig personligen är den avgörande invändningen mot konservatismen dess pessimistiska människosyn. Även om inte Olsson skriver det misstänker jag att grunden för konservatismens människosyn är övertygelsen om att människan är ond. Hon kan inte förstå konsekvenserna av alla sina beslut och måste därför hållas i schack. Det viktigaste medlet är traditioner, seder och bruk. Sådant som har stått emot förändringarnas vindar under lång tid anses bära i sig samlade kunskaper från tidigare generationer och är därför värt att bevara.
Därför blir också 1700-talsrationalismen, som så småningom ledde till Franska revolutionen och störtandet av det enväldiga kungadömet och den tro på förnuftet som följde i dess spår, en huvudfiende för Olsson. Därmed blir han en fiende till både liberalismen och socialismen, de båda politiska ideologier som har sina rötter i upplysningen. Liberalismen och socialismen hävdar ju på förnuftets grund att människan är herre över sitt eget öde, på gott och ont. Konservatismen förhåller sig skeptisk. Människan behöver hjälp av den nedärvda kunskapen från tidigare generationer.
Och det är här Olssons och mina vägar skiljer sig åt. Till syvende och sist kommer konservatismen alltid att försvara det bestående (stora inkomst- och förmögenhetsskillnader, ärvda privilegier, "tronen, altaret och penningpåsen") ända till dess förändringar framdrivna av förnuftet tvingar den till anpassning. Något instämmer jag i, det mesta är jag oenig med författaren om, men jag har haft en uppfriskande brottningsmatch med texten ända till sista raden.
Lars Sköld
