När en författare bryr sig mer om sina idéer än sina huvudpersoner blir det sällan särskilt roligt. I Den onödige mannen har Erik Helmerson stoppat in en samling människor som mest liknar pappfigurer, skarpa i konturerna men utan djup. Journalisten Peter har hamnat i ett hål i livet. Karriären och äktenskapet är på väg att gå åt helvete. Men, som ett slags villaförortens Dirty Harry tar han sin revansch. Han tänker inte längre låta sig hunsas av förortsligister, fotbollshuliganer och sura chefer. Det är en revansch å en hel samhällsklass vägnar: "Jag är ju medelklass. Och jag gillar medelklassen. Den är fan helt underbar. Båda arbetarklassen och överklassen är som sura herrklubbar", förklarar han för sin bäste vän.
Som läsare vet man inte om man ska skratta eller gråta. Peters problem är ju inte hans klasstillhörighet, utan att han är en sanslöst trist typ.
