Jonas Bergqvist tvekade inte. Det hade varit sju godkända och tunga år som verkställande direktör för anrika ishockeyklubben Leksand. Skulderna var borta och en ny arena hade byggts. Nu ville den gamle hockeylegenden prova någonting nytt.

Det hade varit en lång resa. När Jonas Bergqvist, efter att ha avslutat sin aktiva hockeykarriär i österrikiska VEU Feltkirch, tillträdde som vd i slutet av 90-talet hade klubben en tung skuldbörda. Personalen var slutkörd. Jonas agerade utifrån sina lärdomar som lagkapten.

- En chef liksom en lagkapten ska få medarbetarna att glömma gammalt groll och i stället känna enorm lust att gå till uppgiften, säger Jonas Bergqvist.

På Jonas initiativ åkte personalen på en teambuildingresa och i bussen fick alla skriva ner små och stora problem. Det tog tre timmar. Jonas bad även personalen ta med sig varsin medelstor sten. Ingen fattade varför. Sedan runt lägerelden i skogen förklarade han att stenarna symboliserar gamla problem och att det är hög tid att göra sig av med dem.

- Det låter kanske löjligt, men det var ett sätt att visa alla att vi från och med nu blickar framåt. Efter den stunden bubblade personalen av nya idéer och det blev enklare att vara ledare, säger Jonas Bergqvist.

Åren gick. Sportsligt fanns mer att önska. Leksand åkte upp och ner i serierna. Men ekonomin blev bättre och den nya arenan anses som en av Sveriges bästa.

En lärorik period var också extremt krävande. Leksand är en kommun i det närmaste uppbyggd kring hockey och kraven från publik, sponsorer och media är skyhöga. Varje match var en tillställning som inkluderade 8?000 åskådare och 1?200 ätande gäster samt souvenir- och matförsäljning. Åtskilliga lyckade kvällar - organisatoriskt - kvaddades av att bortalaget vann på slumpmål i slutminuten.

 - Vid morgonkaffet nästa dag visste jag att alla skulle titta på mig och därför var det viktigt att jag hade ett leende på läpparna. Annars skulle det bara ha blivit en destruktiv stämning på arbetsplatsen.

Det blev år 2006 och hockeyn stod Jonas upp i halsen. Krutet var bränt. Han ville testa om han hade ledarskapskompetens för andra branscher. En rekryteringsbyrå uppmanade Jonas att söka posten som vd för LRF-Konsult, ett av Sveriges största redovisnings- och rådgivningsföretag. Kritiker frågade vad en gammal hockeylegend som harvat omkring på isen i hela sitt liv kan om ekonomibranschen. Jag kan leda människor, svarade Jonas.

- Mina 20 år på idrottens elitnivå har varit som en 20 år lång universitetsutbildning i ledarskap och social kompetens. Hockeyn har lärt mig att hantera extrema situationer, både glada och sorgliga. Detta har gjort att jag är lugn och trygg i mig själv även om det stormar runt omkring, säger Jonas.

Det var tio dagar före Olympiska spelen i Lillehammer i Norge 1994. Tre Kronor hade samlats på hotellet för att vädra målsättningen med turneringen. Jonas var med i truppen liksom en ung Peter Forsberg.  Under denna tid hittade Jonas kärnan i sitt framtida ledarskap. Förbundskaptenerna Curt Lundmark och Pär Mårts ordnade ett grupparbete där spelarna fick svara på vad som krävs för att vinna turneringen.

Spelarna svarade laganda.

- Många hade kanske nöjt sig med det svaret, men vi fick följdfrågan: vad är laganda?

Det var till synes vardagliga saker: bry sig om, stötta och se varandra, tänka positivt och blicka framåt, följa överenskomna regler och taktik.

Grupparbetet visade sig vara startskottet för en framgångssaga. Tre Kronor spelade sig till final mot Kanada och i straffläggning efter ordinarie matchtid lyckades Peter Forsberg med vad som kommit att bli ett klassiskt mål.

- Peter Forsberg hade inte vågat ta den risken om han inte kände att han hade laget i ryggen. Vi lyckades skapa en atmosfär där folk vågade ta nya initiativ och göra misstag. Ett sådant klimat börjar med bra ledare, säger Jonas.

Genom en kavalkad av erfarenheter från idrottssammanhang byggde Jonas sin ledarskapsfilosofi. Den handlar om öppna, tillåtande miljöer där människor kan växa utan att fastna i gamla misstag och problem. Jonas minns succésäsongen 1989 när Leksand nästan blev svenska mästare med ett anfallsskickligt lag. En dag frågade Jonas målvakten om han blev förbannad när spelarna öser på framåt och ger motståndarna frilägen.

Han svarade: "Nej, då är det min tur."

- Exakt så ska det vara på en arbetsplats. En ledare ska få personalen att vilja och våga ta initiativ. Chefen kan inte veta eller göra allt utan måste våga släppa fram kunniga medarbetare.

Lika viktigt är det när någon klantar sig, kanske har en dålig dag. En hockeytränare kan storma in i omklädningsrummet i periodpausen och - visserligen välförtjänt - skälla på någon spelare. En bra lagkapten ska efteråt få spelaren att känna sig trygg och glömma misstagen.

- Oavsett om det är ett företag eller ett idrottslag måste alla vara med för att det ska fungera, säger Jonas Bergqvist. 

Förra sommaren sa Jonas upp sig från LRF och blev koncernchef på AJ produkter, ett katalogföretag inom lager, industri och kontor som är representerat i över 20 länder och omsätter över 1 miljard kronor.

Jag har en viss förkärlek för entreprenörer som skapar någonting utifrån egna förutsättningar. Jag är uppvuxen i en entreprenörfamilj, min pappa hade eget tvätteri i Ängelholm. Därför är det spännande att vara koncernchef hos Aj. Det är ju ett familjeägt företag som började i en gillestuga i Hyltebruk för 35 år sedan, säger Jonas.

Varför har du lyckats både som hockeyspelare och företagsledare?

- Jag är en del av den generationen som kunde ha en civil karriär vid sidan av idrotten. Under 80-talet jobbade jag på bank och marknadsföringsbyrå. På den tiden undrade jag alltid vad jag höll på med när jag hade match på kvällen och sen steg upp till jobbet morgonen efter. Nu vet jag varför.

Vad har resten av din generation stjärnspelare gjort efter karriären?

- Många jobbar kvar som till exempel tränare eller sportchefer. Men jag hoppas inspirera en del till att våga ta nya vägar, säger Jonas.

I juli förra året valdes du in i Svenska ishockeyförbundets styrelse. Hur kommer det sig att du engagerar dig i hockeyn igen?

- Jag hade varit borta från hockeyn i fyra år och tyckte att det var stimulerande och motiverande att hjälpa till igen. Det var när jag var på invigningen av OS i Vancouver i Kanada 2010 och den olympiska elden tändes som jag kände att jag hör hemma i idrotten och har någonting att bidra med.