I mitten av 2003 började ett nytt begrepp att florera i de svenska medierna. Man pratade om apatiska barn, som låg avskärmade och sondmatade runt om på landets sjukhus. Framförallt var det invandrade barn, som varit med om tortyr, våldtäkter och krig, och som mitt i asylprocessen i Sverige gett upp hoppet om trygghet och fallit ned i djup depression.
Läkarna stod handfallna, och barnens familjer likaså. Men regeringens sakkunnige och migrationsverket hade en lösning: Barnen simulerar och den bästa medicinen heter utvisning.
Det här är historien om den svenska asylpolitiken under mitten av 2000-talet. En 600-sidig tegelsten om de politiska besluten, myndighetsutövningen, ryktesspridningen och okunnigheten. Här i ny pocketutgåva, med en nyskriven epilog. Det är med både förvåning och bestörtning jag konstaterar att så mäktiga personer kunde fatta så korkade beslut om samhällets mest utsatta grupp.
