Vårt arbetsliv håller i mångt och mycket småbarnsföräldrar under armarna. Trots en och annan grinig kollega och ogin arbetsgivare, har föräldrar till dagisbarn laglig rätt att vabba och gå ner i arbetstid om det skulle behövas. Det finns också en viss förståelse för att man ibland måste jobba hemifrån eller komma senare och gå tidigare för att hämta och lämna på dagis.
Det är gott så, men vart tar förståelsen vägen när den verkligen behövs - det vill säga när de små söta telningarna plötsligt förvandlas till hormonstinna monster?
Under ett par, tre lugna år efter dagistiden, när barnen slutat dra på sig varje upptänkligt virus som finns och faktiskt kan gå till och från skolan själva, är det lätt att inbilla sig att allt är frid och fröjd och att det nu är tid att kavla upp ärmarna och visa framfötterna på jobbet. Man hinner inte mer än säga heltid och större ansvar, förrän sanningen drabbar en - det är under tonårstiden man bäst behöver vabbdagar och föräldraförmåner.
Det ligger mycket i klyschan små barn, små bekymmer - stora barn, stora bekymmer. Visst har det hänt att en och annan tonåring traskat tämligen obekymrat igenom sin pubertet, men när man väl börjar dela med sig av sina egna tillkortakommanden som tonårsförälder, upptäcker man att man inte är ensam om att ha demoner i huset. Demoner som ibland kan behöva ständig uppmärksamhet för att de hamnat snett - de kanske skolkar, missbrukar, har ätstörningar, ångest eller är självdestruktiva. Flera studier visar att den psykiska ohälsan bland ungdomar stadigt ökar.
- Det finns en stark koppling mellan ungdomars psykiska ohälsa och möjligheterna att få jobb efter skolan, säger Jenny Telander, utredare på Folkhälsoinstitutet.
Oron över barnets feber förbyts till oro över att polisen ska ringa mitt i natten, men möjligheten att vabba efter en vaknatt är borta.
Det kan vara en tröst att veta att tonåringars hjärnor inte är färdigutvecklade. Forskare har med magnetkamera upptäckt att vissa delar av hjärnan utvecklas först i 20-årsåldern vilket bland annat medför att tonåringar är oerhört riskbenägna och faktiskt inte är kapabla att inse konsekvenserna av sitt handlande. Förmågan till empati, koncentration och altruism är inte heller riktigt färdiggräddade. Problemen kan alltså växa bort av sig själva.
Därmed inte sagt att man ska sitta lugnt i båten och vänta på att tonåringen ska mogna.
- Inget kan vara mer fel, säger Birgitta Kimber, psykoterapeut och forskare, som tillsammans med en kollega skrivit boken Älskade förbannade tonåring - en bok som ger tonårsföräldrar verktyg och kunskaper för att kunna hantera föräldrarollen.
- Under tonårstiden ska man passa på att förnya relationen till sitt barn och knyta an. En tonåring behöver sina föräldrar mer än någonsin.
Om tonåringen får problem ska man inte tveka att söka professionell hjälp anser Birgitta Kimber.
- Det är märkligt - när ens barn får halsfluss går man genast till läkare, men mår ungdomen dåligt ska man klara det själv. Skaffa hjälp - undersökningar visar att ett barn som är nedstämt under tonåren löper fem gånger högre risk att drabbas av klinisk depression senare i livet.
- Som förälder har man också behov av att tala med någon själv också för att få perspektiv. Det är lätt att måla fan på väggen, men det behöver inte vara kört för att det drar ihop sig under en period, säger Birgitta Kimber.