Om hon var smal, söt och omtyckt skulle hon få bevis på att hon dög. Sofia Sivertsdotter var helt fixerad. Det enda hon kunde tänka på var "jag måste träna", "när ska jag äta nästa gång?" och "hur uppfattar de mig nu?". I åtta år, från det att hon var fjorton år, sa hennes inre röst att hon var ful, fel, korkad, tjock och äcklig. När hon nu ser på fotografier från förr är hon "ung och fin" men ögonen är inte glada.
- Man kan inte lösa känslomässiga och själsliga problem genom att försöka kontrollera kroppen, men det visste jag inte då. Därför kom jag inte vidare. Det var en spiral.
Ju framgångsrikare man är, desto lättare är det att känna sig som en bluff. Oduglighetskänslan kan drabba alla. Men det fina är att alla har samma möjlighet att övervinna den, menar Sofia Sivertsdotter som tillsammans med Carl Lindeborg har skrivit boken Modig - konsten att övervinna sina vardagsrädslor.
Författarna gjorde en undersökning och upptäckte att vi ofta kan vara mer rädda för att verka dåliga inför andra än att faktiskt vara dåliga - på riktigt. Våra föreställningar om vad andra människor tänker är alltså det största problemet, inte vad de faktiskt tycker och tänker.
En vanlig känsla som hänger ihop med "jag duger nog inte" är rädslan för att bli öppet kritiserad och ifrågasatt. En del kritik kan vi dra nytta av utan att behöva sänka vår uppfattning om oss själva. Andra gånger blir vi påhoppade, till med mobbade, och då, menar Sofia Sivertsdotter, ska vi försöka minnas att den som är arg, avundsjuk eller nedsättande själv är rädd. Han eller hon har kanske haft en jobbig uppväxt eller har ett skrämt ego som vill växa på andras bekostnad.
- Det gör inte beteendet acceptabelt men det gör att vi inte behöver ta det personligt och börja spekulera i vår egen duglighet, säger hon.
Det är inte andra utan vi själva som sätter krokben för oss. "Skapa en inre trygghet" och "förändra inlärda tankemönster", är två tips i boken. Hur då?
- Första steget är att bli observant på sina tankar. Man ska vara ärlig mot sig själv "jag är lite osäker nu men det är okej". Ärligheten avdramatiserar. Jag mediterar varje dag och har ett inre rum dit jag alltid kan gå och där jag är trygg. Andra har kanske ett mantra eller tar tre djupa andetag. Man får hitta något slags knep för sig själv när tankarna på att inte duga dyker upp. Oftast märker vi ju inte tankarna förrän vi har en känsla. Då får man spola tillbaka. Det kan ha hänt något tidigare på dagen eller under gårdagen som distraherar.
Kan vi lära oss att styra våra tankar så kan vi också se till att oduglighetskänslan inte infinner sig.
- Det är som att vara ute och gå med en hund som drar och som man hela tiden får rycka tillbaka. Om det dyker upp en tanke "jag duger inte" drar man tillbaka och svarar "jo, det gör du visst". Jag blir det jag säger till mig själv.
Hitta något som ger energi. Vänd inte blicken från något utan vänd blicken till något. Tänk inte vad kan jag få utan vad kan jag ge?
- Vi mår allra bäst när vi har en mening och en mening får vi när vi bidrar till andra människor. Det är inte lätt, vi lever i ett samhälle där vi ska förverkliga oss själva, och det ska vi, självklart, men anledningen till att vi gör det har vi glömt bort. Det är för att kunna ge, inte för att få. Inte bara för att sitta där och vara självförverkligad.
Oduglighetskänslorna får fäste om du känner dig dränerad och sitter stilla och ältar. "Vad håller jag på med egentligen? Vem tror jag att jag är?" Släpp de tankarna, gör något aktivt, då förändrar du ofta ditt känslotillstånd. Släpp fokuset på dig själv. I stället för att i ett möte med en annan människa tänka "vad ska du tycka om mig" ändra till "vad kan jag bidra med?". Då har du en mening och kommer inte att känna dig som en bluff.
När Sofia Sivertsdotter var tjugotvå år och just hade kommit hem från en jordenruntresa och efterföljande studier i London fick hon veta att hon hade cancer, malignt melanom.
- Jag var rädd för att dö men framför allt var jag rädd för att tyna bort och bli avundsjuk på alla som skulle få leva vidare. Jag tänkte att om jag fick fortsätta leva så skulle jag leva på riktigt.
Sofia Sivertsdotter fick leva och började med att ta itu med sina ätstörningar och det som hon kallar "fejkliv". Sedan 2004 arbetar hon som coach och föreläsare. Alla pratar om att sätta mål och delmål men hon är en person som inte planerar så mycket. Däremot har hon ett paraplysyfte som går ut på att när hon är etthundra år, vad vill hon kunna tänka tillbaka på? Vilken sorts människa har hon varit? Vad ledde det till för slags gärningar? Varje dag försöker hon leva som hundraåringen vill.