Det är något med Joan Didion och hennes gestaltning som berör mig. Varje ord tycks vägt på guldvåg. Men ibland är det inte nog.
I Bönbok för en vän, en trettio år gammal bok i ny översättning, får vi, genom den dödssjuka väninnans ögon, följa den till synes lite naiva, världsfrånvända Charlotte Douglas när hon flyr till bananrepubliken Boca Grande för att undkomma verkligheten hemma, där den avgudade dottern har bestämt sig för att bli revolutionär och spränga bomber. Självklart är Charlotte Douglas en betydligt mer komplicerad person än den svala och konturlösa hon tycks vara. Men särskilt spännande är hon ändå inte.
Joan Didion äger språket, och hon äger förmågan att med små små medel beskriva stora och svåra sammanhang. Men Bönbok för en vän gjorde sig kanske bäst i den tid den först utkom, på 70-talet.