Det har gått en knapp månad efter katastrofen i Asien och sorgen har fått många ansikten. När Lön&jobb når läsarna med papperstidningen i slutet av januari har en månad gått sedan katastrofen. Det kan vara en kort tid i sorg men också oändligt lång. I sorgen förändras tiden. I ett vardagligt liv går tiden framåt och mår man väl är tiden något som bär framåt, som man knappt tänker på, men i kriser tappar tiden sitt innehåll. Den kan rusa och dagar och nätter förenas i en enda räcka utan att man märker det eller också står den plågsamt still.
Många sorgeupplevelser liknar vakuum, det är som om livet inte berör, som man är innesluten i en bubbla. Utanför bubblan pågår allt som vanligt men det berör inte mig. Det kan upplevas som kränkande att andra fortsätter sina liv medan den sörjandes hela grundvalar rasat samman.
Många känner inte igen sitt vanliga jag i sorgen. Det är svårt att innan katastrofen veta hur man kommer att reagera. Det är inte självklart att den som är känslosam och har lätt till skratt och gråt kommer att reagera känslosamt och inte självklart att den lugne och balanserande kommer att visa sin sorg med återhållsamhet. Det är inte alls sällsynt att den sörjande inte känner något alls och just det kan bli extra plågsamt och leda till självförebråelser; man upplever sig själv som känslokall och utan respekt mot den man förlorat.
Det ligger dock i sorgens och krisens väsen att den inte liknar något och de gamla sätten att hantera känslor och tankar är inte användbara. Att vi under en period är känslomässigt förlamade och inte hittar rätt i känsla och upplevelse är därför inte ett dugg konstigt.
Någon har sagt att under den första tiden, i chocken, så är alla beteenden normala. Det är normalt att bli så chockad att alla normala förmågor försvinner liksom det är normalt att under en period vara helt oberörd. Vi behöver helt enkelt tid för att bearbeta, att ta in och att hitta alla former av reaktioner.
En bild är att känslorna kommer och går som ett mycket ombytligt väder. Det stormar, det regnar, solen lyser och mitt i kommer ett fruktansvärt oväder från klar himmel. Man går inte igenom en tanke och känsla för att vara klar med den utan känslorna kommer i intervaller. Anklagelser, självförebråelser, förlamning, vrede, förvirring, ohejdad ledsenhet och gråt, sökande efter svar, alla är känslor och tankar som är vanliga och kommer och går. Med tiden mildras reaktionerna och de värsta stormarna bedarrar men under krisen är det ett känslomässigt kaos som tar oerhört på krafterna.

Vi kommer alla att gå igenom sorg och kriser men vår kunskap och respekt för dem är låg.
Som arbetskamrat, vän och släkting bör man ge den sörjande tid och möjlighet att prata. Att omgivningen drar sig undan är dessvärre vanligt.
Ett gott råd är att fråga. Många säger att de inte vet vad de ska säga men säg då just det. "Jag vet inte vad jag ska säga men jag bryr mig och finns här om du vill prata" Det viktiga är inte att säga rätt och tröstande saker utan att hålla igång samtalet.
Det finns en slags fördom om att man ska "komma över" sin sorg men mångas liv kan ha förändras så drastiskt att de inte vill "komma över " utan för alltid vill leva med ett större allvar och större närhet till livets lidande. Sverige och många av Sveriges arbetsplatser kommer för långt tid att bära sorgens ansikte och vi måste lära oss att stå ut med det.