I ytterligare en vecka har han arbete, på Sanminas fabrik strax utanför Uleåborg i norra Finland, med att hjälpa till att få igång den produktion som flyttats från hemstaden.
- Sen blir det tillbaka till Sundsvall och arbetslöshet, säger han.
Efter nedläggningsbeskedet i december tvingades 200 anställda successivt gå under våren. Marcus Olsson och ett sextiotal kollegor erbjöds arbete ytterligare några månader på Sanminas fabriker i Örnsköldsvik, Spanien, Irland och Finland, dit produktion och maskiner flyttats.
I samband med nedläggningsbeskedet gick ledningen med på att avsätta 1,9 miljoner kronor för att hjälpa de anställda vidare och i en klausul gavs de också en första chans att köpa utrustning som blev över.
En tid hoppades facken kunna rädda jobben genom att köpa maskiner och utrustning för pengarna som avsatts till personalen, och fortsätta driften i mindre skala med en ny ägare.
- Men det blev ingen komplett utrustning kvar, säger Marcus Olsson.
När han återvänder till Sundsvall ska facken ta reda på vad de kan göra med de utlovade pengarna.
- Sedan är det upp till medlemmarna att bestämma.
Marcus Olsson förstår inte varför man flyttade produktionen från Sundsvall.
- Att flytta produktionen kostar mycket och man flyttade den inte heller till några låglöneländer som man först sa. Så jag förstår inte hur det kan vara lönsamt.
Han har svårt att tänka sig jobba åt en amerikansk arbetsgivare igen.
- Man brukar tala om månads- och kvartalskapitalismen i Sverige, men i amerikanska företag är det så in absurdum. Framförhållningen sträcker sig bara fram till nästa månadsbokslut.
ANITA TÄPP