Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hemmajobb får inte reduceras till känslor

REPLIK. Arbetsplatsfrågan behöver handla om värdeskapande, inte om var någon råkar sitta, skriver Oscar Berg.
Publicerad
En katt som ligger på en dator
Det är mycket känslor och åsikter inblandade när hybrid- och hemmajobb diskuteras. Det är dags att prata om vad som skapar värde på en arbetsplats. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Detta är en replik på Sohaila Bagger-Sjöbäcks debattext från 11/11 "Jobba hemma är ingen rättighet"

Jag har länge varit aktiv i debatten kring distansarbete och sett samma mönster återkomma: debatten drivs av känslor, normer och föreställningar om ”rätt sätt att arbeta”, inte av verksamhetens faktiska logik. I nästan varje diskussion reduceras frågan till kultur, ledarstil eller personlig preferens. 

Min kollega Henrik Gustafsson och jag har sedan pandemin genomfört en årlig undersökning om hybridarbete i Sverige. I den senaste undersökningen från våren 2025 såg vi en tydlig trend i form av ett ökat gap mellan arbetsgivare och arbetstagare i synen på arbetsplatsen och vilken arbetsplatsmodell som har bäst förutsättningar. 

Den mognadsanalys som vi gör baserat på de svar vi får i undersökningen visar också att organisationer över lag blivit mer reaktiva och mindre strategiska i sin syn på hybridarbetet och möjligheterna till platsoberoende arbete. 

Behovet av fysisk närvaro behöver motiveras av värde, inte av personliga åsikter.

Det är i förlängningen potentiellt förödande för en organisation att låta sig styras av personligt tyckande. Jag menar att den i stället bör styras av realiteter som hur omvärlden ser ut och vilka möjligheter det finns att få tillgång till de bästa resurserna och använda dem så smart och hållbart som möjligt.

Den centrala frågan är egentligen väldigt enkel: Var och hur organiserar vi arbetet så att verksamheten får högsta möjliga avkastning på sitt humankapital?

Behovet av fysisk närvaro behöver motiveras av värde, inte av gammal vana eller personliga åsikter. Kontoret behöver ses som ett verktyg i stället för som en norm. Att mötas fysiskt på samma plats bör ses som ett medel att ta till när det skapar värde, inte ett mål i sig.

Diskussionen behöver handla om hur vi organiserar arbetet

En verksamhet som utgår från ett värdebaserat perspektiv får bättre tillgång till kompetens, lägre kostnader och snabbare genomförande. För medarbetarna innebär det samtidigt tydligare uppdrag, större flexibilitet och bättre förutsättningar att prestera.

Samtidigt försvinner motsättningen mellan ”hemma” och ”kontor”. 

För att hjälpa fler organisationer att komma dit behöver vi som deltar i denna diskussion sluta att föra den på en nivå där vi får det som att framstå att valet handlar om att arbeta hemifrån eller kontoret. Vi behöver lyfta den ett par nivåer upp till att handla om hur vi organiserar arbetet för att skapa maximalt värde och vilka förändringar som detta kräver. 

/Oscar Berg, digitaliseringsexpert

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag