Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Hemmajobb får inte reduceras till känslor

REPLIK. Arbetsplatsfrågan behöver handla om värdeskapande, inte om var någon råkar sitta, skriver Oscar Berg.
Publicerad
En katt som ligger på en dator
Det är mycket känslor och åsikter inblandade när hybrid- och hemmajobb diskuteras. Det är dags att prata om vad som skapar värde på en arbetsplats. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Detta är en replik på Sohaila Bagger-Sjöbäcks debattext från 11/11 "Jobba hemma är ingen rättighet"

Jag har länge varit aktiv i debatten kring distansarbete och sett samma mönster återkomma: debatten drivs av känslor, normer och föreställningar om ”rätt sätt att arbeta”, inte av verksamhetens faktiska logik. I nästan varje diskussion reduceras frågan till kultur, ledarstil eller personlig preferens. 

Min kollega Henrik Gustafsson och jag har sedan pandemin genomfört en årlig undersökning om hybridarbete i Sverige. I den senaste undersökningen från våren 2025 såg vi en tydlig trend i form av ett ökat gap mellan arbetsgivare och arbetstagare i synen på arbetsplatsen och vilken arbetsplatsmodell som har bäst förutsättningar. 

Den mognadsanalys som vi gör baserat på de svar vi får i undersökningen visar också att organisationer över lag blivit mer reaktiva och mindre strategiska i sin syn på hybridarbetet och möjligheterna till platsoberoende arbete. 

Behovet av fysisk närvaro behöver motiveras av värde, inte av personliga åsikter.

Det är i förlängningen potentiellt förödande för en organisation att låta sig styras av personligt tyckande. Jag menar att den i stället bör styras av realiteter som hur omvärlden ser ut och vilka möjligheter det finns att få tillgång till de bästa resurserna och använda dem så smart och hållbart som möjligt.

Den centrala frågan är egentligen väldigt enkel: Var och hur organiserar vi arbetet så att verksamheten får högsta möjliga avkastning på sitt humankapital?

Behovet av fysisk närvaro behöver motiveras av värde, inte av gammal vana eller personliga åsikter. Kontoret behöver ses som ett verktyg i stället för som en norm. Att mötas fysiskt på samma plats bör ses som ett medel att ta till när det skapar värde, inte ett mål i sig.

Diskussionen behöver handla om hur vi organiserar arbetet

En verksamhet som utgår från ett värdebaserat perspektiv får bättre tillgång till kompetens, lägre kostnader och snabbare genomförande. För medarbetarna innebär det samtidigt tydligare uppdrag, större flexibilitet och bättre förutsättningar att prestera.

Samtidigt försvinner motsättningen mellan ”hemma” och ”kontor”. 

För att hjälpa fler organisationer att komma dit behöver vi som deltar i denna diskussion sluta att föra den på en nivå där vi får det som att framstå att valet handlar om att arbeta hemifrån eller kontoret. Vi behöver lyfta den ett par nivåer upp till att handla om hur vi organiserar arbetet för att skapa maximalt värde och vilka förändringar som detta kräver. 

/Oscar Berg, digitaliseringsexpert

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA