Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: ”Jobba hemma är ingen rättighet”

Att jobba hemma är inte en rättighet utan en förmån. Chefer måste bli bättre på att kommunicera det, skriver Sohaila Bagger-Sjöbäck.
Publicerad
Hybridjobb
Som arbetstagare kan du ha förväntningar om hemarbete, men då behöver du också vara medveten om att vissa tjänster inte erbjuder det, skriver Sohaila Bagger-Sjöbäck. Foto: Colourbox/Sara Rossi
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det är dags att stänga de utdragna diskussionerna om hemarbete.

Många företag och chefer försöker återgå till kulturen office first, men möts av missnöje från anställda som vant sig vid att arbeta hemifrån. Men ofta är det inte själva hemarbetet som skaver mest – problemet är otydliga chefer som har svårt att kommunicera sina förväntningar. 

Samtidigt behöver arbetstagare förstå vad hemarbete faktiskt är – en förmån, inte en rättighet. Som vd för ett bolag som erbjuder interimstjänster kommer jag i kontakt med högt uppsatta chefer i många storbolag. Sedan sommaren har jag sett en tydlig trend i nyinkomna uppdrag, där omkring 70 procent av arbetsgivarna kräver att kandidaterna är på kontoret fem dagar i veckan. 

Det här är ett nytt skifte på arbetsmarknaden, och både arbetsgivare och arbetstagare behöver vara redo för det. Jag märker att diskussioner om hemarbete är ett av storbolagens största problem. För mig är det en ickefråga som tar upp onödig tid och energi och som ofta grundar sig i att otydliga arbetsgivare inte kan kommunicera sina förväntningar ordentligt. 

Det är svårt att ta bort en förmån som medarbetare räknar med

Chefer måste vara tydliga och sätta konkreta policys, samt fundera över vad som fungerar för verksamheten. Samtidigt behöver arbetstagare vara redo att anpassa sig till verksamhetens behov av fysisk närvaro på kontoret. 

Som arbetstagare kan du såklart ha förväntningar om hemarbete, men då behöver du också vara medveten om att vissa tjänster inte erbjuder det, vilket kan påverka dina möjligheter i rekryteringsprocessen. För att diskussionen om hemarbete ska landa rätt behöver arbetsgivare vara transparenta med sina förväntningar redan under rekryteringen. Det är alltid svårt att ta bort en förmån som medarbetare räknar med eller har vant sig vid, särskilt om de fått signaler om en sak under rekryteringen och verkligheten sedan visar sig vara en annan. 

Chefer, var tydliga med vad ni vill – om du inte vill eller kan erbjuda distansarbete, säg det. Kandidaten kanske inte passar din kultur, och det är helt okej. Många bolag kan vara flexibla, och för vissa roller kan distansarbete vara en förutsättning för att attrahera rätt kompetens. Särskilt viktigt är det om man vill locka specialister från andra delar av landet eller världen.

Livet har alltid pågått

För att förtydliga, jag är inte emot distansjobb, men det är viktigt att frågan hanteras på rätt sätt och att man landar i strategiska lösningar. Juridiskt kan medarbetare inte kräva hemarbete, och att utebli från arbetsplatsen kan i vissa fall betraktas som arbetsvägran. Det kan dock finnas legitima skäl att begära distansarbete, exempelvis hälsoskäl, arbetsmiljöaspekter eller rehabilitering. 

Trots detta ser jag fortfarande att många arbetstagare ser hemarbete som en rättighet, trots att pandemin är över sedan länge. När vi vande oss vid att allt kunde ske på distans upplevde många att det underlättade i vardagen. Men livet har alltid pågått. Skillnaden nu är att många tar hemarbete för givet, vilket inte överensstämmer med den nya verklighet vi står inför. Därför måste arbetsgivare vara tydliga i kommunikationen om hemarbete, och arbetstagare måste vara beredda att återgå till kontoren. 

/Sohaila Bagger-Sjöbäck, vd för Novare Interim & Recruitment

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: ”Vuxendagis” är ett systemfel – inte leverantörernas ovilja

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete, skriver Aralia Eriksson.
Aralia Eriksson Publicerad 27 januari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram
Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande, skriver Aralia Eriksson. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Aralia Eriksson

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Problemet är vad kontrollsystemet fokuserar på

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige