Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare gör bort sig i rekryteringsprocessen

Arbetssökande lägger ned själ och hjärta i tester och ansökningsbrev bara för att bli bemötta av autogenererade mejl och AI-botar som sorterar i urvalsprocessen, skriver Ylva Forner.
Publicerad
rutor som kryssats i över ett papper
Arbetsgivare tvingar arbetssökande att lägga mycket tid på tester i rekryteringsprocesser. Det ger en osmickrande bild av varumärket, skriver Ylva Forner. Foto: Colourbox/Robert Eldrim
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det slog mig att företag som använder sig av tester och AI-genererade svar i rekryteringsprocesser inte förstår hur deras varumärke framstår. 

Så jag mailade en styrelse på ett av dem, där jag sökt jobb. 
Så här skrev jag: 

Hej,

Jag heter Ylva Forner och lade igår ner större delen av min dag på att söka tjänsten som kommunikations- och insamlingsansvarig hos er. Ett uppdrag jag har både erfarenheten och engagemanget för att vara en perfekt kandidat för. Jag svarade på urvalsfrågor, fick ge mitt löneanspråk och motivera min ansökan, allt mycket personligt och genomarbetat. 

Det här mailet är dock inte till för att pusha för mig själv, utan vad jag undrar är om ni är medvetna om hur rekryteringsprocessen ni står bakom går till och hur bilden av hur ni behandlar människor framstår?

Det är nämligen inte smickrande. 

Innan en människa ens läst min ansökan kommer ett autogenerat mailet som ber mig lägga ännu en halvtimme av min tid på att göra IQ-tester. Passerar jag dessa kommer någon läsa min ansökan och då kan jag eventuellt få bli ”intervjuad av en AI-medarbetare” eller kallade de boten faktiskt för ”kollega?! 

Jag antar att ni alla skrivit dessa tester innan ni ber blivande kollegor göra det

Jag kollar upp dessa tester: AON Switch Challenge. Är det här något ni alla som jobbar på företaget har gjort och klarat av? Min Chalmers-utbildade pappa som haft ledande chefspositioner inom näringslivet i alla år, kliade sig i huvudet och undrade vad tusan det här var. Vilka resultat skriver ni i styrelsen, bara för att ha en referens att jämföra mig med? Jag antar att ni alla skrivit dessa tester innan ni ber blivande kollegor göra det. 

Längst ner i mailet från er rekryteringsfirma läser jag: 

”Varför tester? Och svaret: För att vi vill göra så rättvisa och opartiska beslut som möjligt. Där alla sökande får likvärdiga chanser att visa upp sin kompetens och potential som ledare. Vi kallar det fördomsfri rekrytering. Och ett av stegen som hjälper oss vara fördomsfria är dessa digitala rekryteringstester. 

Lycka till och hör av dig om du har några funderingar!”

Ett ord som också kommer till mig är omänskligt

Jo, jag har några funderingar: 

1. Skulle ni inte kunna be mig göra testerna innan ni ber mig skicka in en ansökan om ni bara läser de kandidaters ansökningar som skrivit ”rätt” på testerna. När jag ansöker om en roll gör jag det med själ och hjärta och slösar helst inte min tid om ni inte ens vill läsa min ansökan.

2. Hur går ett sådant här förfarande hand i hand med att rekrytera till organisationer där man jobbar med människors psykiska hälsa? Jag förstår att det här säljs in som ”rättvist” men ett ord som också kommer till mig är omänskligt. Att ett sådant här bemötande skapar enorm ångest hos de flesta kandidater är inte svårt att förstå

3. Mer av ett påstående än en fundering: Kandiderar är människor, inte brickor i ett spel att dribblas runt med. 

Jag antar att jag med detta mail skjutit ut mig ur processen, men då får det vara värt det för att stå upp mot denna ångestdrivande karusell det utvecklat sig till att söka en ny tjänst.

/Ylva Forner, projektledare och kommunikationsexpert. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping